Gott Nytt År!

Snön gnistrar och glimmar...Idag har vi bara -7 grader här i Vallbo. Vill bara sända en tanke till den häst vi förlorade för ett antal år sedan till följd av nyårsraketer. Hon dog av stress ett par dagar efteråt. Efter det anser jag att fyrverkerier är ett otyg som borde förbjudas av flera skäl.
Djuren lider, människor skadas varje år och det är dessutom dyrt och helt onödigt.
Jag tycker rentav att det är omoraliskt att använda fyrverkerier! Världen svälter och vi gottar oss och vräker ut miljontals kronor varje år på detta. Nej, stopp för allt vad fyrverkerier heter!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Vi önskar alla våra gäster och vänner en God Jul och ett Gott Nytt År!
Dagens bild föreställer Vallbo lappkapell. De närmaste dagarna kommer det att hållas två dop i kapellet, med efterföljande måltid hos oss på Per-Olsgården.

Världens bästa Litla

Jag lyckades inte få fram någon bild på Litla -Raud i förra inlägget.

Litla-Raud från Hugsnäset in memorian

Vår allra mest älskade häst Litla- Raud finns inte mer. Efter att ha pendlat mellan hopp och förtvivlan i nästan ett år, kom vi idag till vägs ände och fick ta bort henne. Hon drabbades i april av fång kombinerat med någon slags allergi. Allas vår Litla som aldrig varit sjuk eller halt blev plötsligt jättedålig och fick tillbringa större delen av sommaren i box.
Vi bestämde oss för att behandla henne på alla sätt för att om möjligt se om det skulle gå att rädda henne, men när hon nu fick ett nytt återfall mitt i vintern utan rimlig förklaring, fanns det ingenting mer att göra.
Litla var världens bästa häst. Alltid 100 % - igt ärlig i allt man begärde av henne, alltid klok och uppmärksam var hon flockens självklara ledarsto.
Tomrummet efter henne är stort både i hästflocken och för oss människor, men hon är i ljust minne bevarad och slipper nu plågas mera.

Säsongen 2010

Vi har ett hyfsat bokningsläge inför säsongen 2010, som brukar börja på allvar vecka 7, då sportlovsveckorna inleds. I år har vi dock flera grupper inbokade redan i januari, så det blir spännande att se hur det blir i mars och april. Dock lyser snön med sin frånvaro än så länge och temperaturen ligger oftast runt nollstrecket. Det är lite tråkigt men samtidigt ganska skönt, man glömmer lätt hur besvärligt det kan vara med framkomligheten när snön vräker ned som värst.
I Åre börjar man prata om snögaranti, men vi tar det fortfarande lugnt och vilar i tron att det nog ordnar sig med snön i år också, precis som alla andra vintrar.
Kung Bore, välkommen hit!

Advent

Advent. Nu har björnen definitivt gått i ide och det känns faktiskt lite som att vi själva gjort det samma. Hästarna är avskodda och tillbringar dagarna med att strosa runt i hagen och äta. Hönsen vill inte längre gå ut och picka på den snöklädda marken och jag själv finner mig alltför ofta i liggande ställning på sängen TV- tittandes med en tekopp och en filt över benen. Att Discovery channel och Kunskapskanalen kunde bli så intressant att följa trodde jag inte ens själv!

Skridskoåkning på Nulltjärn

Idag åkte jag, Irina och Sofia skridskor på Nulltjärn och det var hur härligt som helst! Visst var det lite ojämn is här och var på grund av snön, men vad gör det när solen strålar och det är helt vindstilla ute?
Vi fick efterhand ta av oss både jackor, mössor och vantar för att vi blev så varma, men oj vad kul det var! Särskilt för lilla mamman, som inte stått på skridskor på 25 år var det ett riktigt spännande äventyr. Sofia fällde en rolig kommentar som får illustrera nivån på min åkning: Mamma nu är det som att du är barnet och jag är den vuxna". Är det inte underbart så säg?

Tävlingshästen Trolla

Igår kom en mycket stolt och nöjd Martin hem från sitt livs första tävling med världens bästa Trolla. De gjorde debut i Skogskörnings- DM (tror jag att det var) i Spikbodarna utanför Östersund. Martin, som inte har hållit på så länge med skogskörning men som har världens bästa läromästarinna i Trolla, hade anmält sig till nybörjarklassen.
Väl där så visade det sig att de var de enda anmälda i nybörjarklassen, så då fick de vara med bland veteranerna. De kom TREA av sju anmälda!! Är inte det en debut att vara stolt över så säg? De gjorde Lunnebänk som jag inte riktigt kan förklara vad det är, de vände över stockar och allt möjligt, och de var snabbast av alla!
Trolla är ju världens coolaste häst, men trots det är hon het både att rida och köra. Desto mer kan då beundra både Martin och Trolla för att de uppenbarligen ändå lyckades hålla nerverna under kontroll och klara alla moment, trots att hon var het och låg på.
Själv var jag tyvärr inte där och tittade, men det hade varit väldigt roligt att se hästarna användas i skogen så som man gjort i alla tider. Nästa år kanske det blir repris? Då ska vi vara där med en hejaklack från Vallbo!

Nu snöar det på riktigt

Efter att i slutet av september ha drabbats av ett plötsligt snöfall där snön också låg kvar i flera veckor, har vi de senaste veckorna haft bara vägar och fält här i Vallbo. Men just nu snöar det ganska rejält och den här gången har nog snön kommit för att stanna. Vi har i stort sett förberett oss för vintern. Alla staket är nedtagna, potatislandet är röjt, vinterhagen till hästarna är fixad och hönsen har ett fint hus att vara i.
Jag brukar alltid gruva mig inför snön och den mörka vintern, men den här gången känns allting ganska bra ändå. Vintern kan komma, vi är beredda.

Vi har skaffat höns!

Efter att ha väntat och letat hela sommaren, har vi äntligen fått hem dem: våra äkta Hedemorahöns!

Vi har pratat om det i flera år, men först i sommar kom vi till skott och byggde om en del av ladugården till hönshus. Vi trodde att det minsta problemet sedan skulle vara att få tag i lämpliga höns, men det visade sig inte alls vara så lätt.

Efter mycket om och men fick till slut Holger kontakt med en person i Alsen som ägnar sig åt uppfödning av djur av olika lantraser, så för någon vecka sedan hämtade han hem fem hönor och två tuppar av gammal svensk Hedemoraras. De har allihop olika vackra färger och är jättefina tycker vi.

Igår var de ute för första gången och det var så roligt att se dem gå runt på gården och picka efter mat. Katterna verkar måttligt intresserade, som tur är. Hästarna tittade nyfiket på dem från hagen, men tog det hela med ro. Långsamt håller vi på att få värsta djurfarmen här i Vallbo! Holgers nästa projekt är en fjällko. Det vore jättekul, men nånstans hoppas jag ändå att det dröjer ett tag innan han hittar en sån;-).

Värdet av en god revisor

Nu när jag är i Härnösand kommer jag osökt in på ämnet företagsekonomi och revisorer, eftersom jag brukar bo hos Sara och hennes familj när jag är där. Sara driver revisionsbyrån Revidacta AB i Härnösand med nio anställda. Vi är kunder där och har allt sedan vi blev det fått bättre ordning på vårt företags ekonomi. Tack vare handfasta råd från dem så rullar det nu på ganska bra numera.
Nyligen har Revidacta öppnat en filial i Åre, och kommer att ta emot nya kunder där. Jag kan varmt rekommendera dem som revisionsbyrå för den som driver företag! Se deras hemsida www.revidacta.se som är under uppbyggnad men snart färdig att besöka.

Alla tillfälligt utflugna ur boet

För närvarande är hela familjen spridd på flera håll. Jag och Jonathan är i Härnösand där jag pluggar nordiska språk och Jonathan hälsar på en kompis, Holger är i Tyskland och hälsar på sina föräldrar och Sofia är hos våra vänner Gudni och Lena och hälsar på sin kompis.
Hemma är hästarna, marsvinen, katterna och de nyligen förvärvade hedemorahönsen (!) som jag för övrigt ännu inte har berättat om! Alla djuren blir väl omskötta av grannar, men jag måste ändå ringa hem varje dag och kolla hur det går.
Hönsen, ja. Vi är numera hönsägare och i den gamla hingstboxen där det inte varit nån hingst på flera år har nu blivit hönshus istället där vi hyser fem hönor och två tuppar. Bilder kommer snart, jag måste bara få tag i en ny kamerakabel så kommer det mycket nytt bildmaterial på bloggen!

Ridande konferens

Idag var Joanna här för en endagarskonferens med sitt nystartade företag Koning & Smith, www.koningsmith.se som ägnar sig åt bl a webbdesign och reklam. Förutom att konferera ägnade vi dagen åt att göra en ridande lunch, dvs vi stack ut med fyra hästar och tog ärtsoppa och smörgåsar med oss i packväskorna. Vi red utefter Vålån och sedan hem över Fångåmon till Vallbo. En härlig tur med entusiastiska ryttare.
De två manliga deltagarna var så där orädda som bara killar brukar vara, och verkade tycka att skritt var en överskattad och lite löjlig gångart. Helst ska det gå fort, tyckte de och tjoade glatt när vi drog på i galopp i uppförsbackarna. Hästarna samtyckte, så det gick rätt fort ibland...
En kul dag på jobbet!

Några tankar om livet och om kunskaper

Om man betraktar sig själv som en hink, där man fyller på kunskaper hela livet, så skulle den ju bli full till slut. Gamla, oviktiga kunskaper skulle rinna ut och nya fyllas på. Visst känns det ofta så när man exempelvis pluggar inför en tenta, att man fyller på och fyller på, för att sedan ha glömt allt man lärt sig en vecka senare. Som tur är fungerar inte människohjärnan riktigt så. Istället mognar "gamla" kunskaper och blir till en samlad livserfarenhet tillsammans med alla nya.

Ibland funderar åtminstone jag över varför man blir intresserad av att lära sig saker om en del udda ämnen, och varför man under livets gång byter intressefokus så som man gör.

En av mina elever kallade mig en gång för "en sån där språknörd" (efter engelskans "nerd") och jag blev så full i skratt. Dels för att han uppfattade mig som så petig och jobbig när jag rättade hans texter, men också för att jag gillar diskussioner som uppkommer i klassen om ord och dess ursprung. Varför säger man t ex idag "nerd" om någon som har lite udda intressen och inte för tio år sedan, och vad är en "emo"? Varför har en del ord negativ klang och en del positiv?

Ja, listan skulle kunna göras lång på mina udda intressen, men för tillfället funderar jag väldigt mycket på språk, kanske därför att jag just nu läser språkhistoria och nordiska språk på Mittuniversitetet. Hur kan man tycka att det är kul att sitta och fundera på vilket kasus och genus ordet "skoghenom" hade i en medeltida lagtext? Jag håller helt med min elev om det "nerdiga" med det hela, men det är faktiskt jättespännande att analysera gamla texter, för man får liksom höra röster ur det förflutna när man läser dem. Man förstår att människor hade samma glädjeämnen, samma oro och samma sorger som vi har nu. I en del texter, t ex gamla rättegångsprotokoll, är dialoger mellan parterna ordagrant återgivna, och där får man verkligen en inblick i hur folk hade det.

Snart ska jag skriva uppsats, och då tänker jag försöka mig på att skriva om invandrade islänningar i Sverige, hur de möter svenskan respektive hur de bevarar isländskan, vad "skandinaviska" är för något och hur den används. Hoppas jag hittar något villigt intervjuobjekt bland de islänningar jag känner i länet ;-)! Isländskan är för övrigt särskilt spännande, eftersom vi pratade ungefär som dem för ungefär 1000 år sedan! När jag nu så smått börjat lära mig läsa fornsvenska, så gick det mycket lättare att läsa en modern isländsk text!

Snögalopp

Inte för att jag vill skryta, men om någon hade haft en kamera framme idag när vi snögalopperade på stora åkern i Vallbo, så hade det blivit kanonbilder! Jag, som var ganska sur och stressad på morgonen för allt det där man jämt måste göra på lördagar, dvs städa och tvätta och andra tråkiga sysslor, kom på eftermiddagen hem med mungiporna upp till öronen från den ridturen.

Det var det härligaste jag gjort på länge!

Med mig på turen hade jag två tjejer som går på Hållands folkhögskola och som skall göra en slags praktik här. Bägge är vana ryttare, så det var kul och skönt att kunna slappna av och lita på att de klarade sig där bakom. De red på Maia och Skuggabaldur. Själv satt jag på världens bästa häst som syns på bilden ovan, presentation överflödig ;-).

Vi red omväxlande i trav och galopp i canter- tempo. Ibland snabbare och bland kortade vi tempot. Vi red stora, mjuka svängar eller gasade på rakt fram. Hästarna frustade, var glada och hur pigga som helst, men samtidigt lugna och lydiga. Det blev inga skengalopper i tävling rakt hemåt, utan mer friskt och avspänt. Solen gassade. HUR HÄRLIGT SOM HELST!!

Åkern är enorm till ytan och inbjuder till fantastisk träning så här när det kommit nysnö, synd bara att det är så kort tid man kan rida på den. På sommaren får man inte alls rida där för då växer gräset och på vintern är det för djup snö. Men nu kan man passa på att utnyttja tiden för att träna mjuka växlingar mellan trav och galopp i rund och fin form. Underbart!

Vinter!

Öh, hur gick det här till? I morse låg det 10 cm snö här utanför, och inte har det försvunnit under dagen! Som tur är så red vi upp hästarna från höstbetet igår, men vi blev ändå ordentligt tagna på sängen. Inga vinterdäck på bilarna, vinterhagen inte helt iordninggjord, all potatis inte upptagen, morötterna likaså och hästarna sommarskodda. Bland annat.
Synd att jag inte kan visa nån bild, en kamerakabel är tillfälligt borta, men det ser helt extremt ut med all snö på träden som ännu inte tappat alla löv.

Höstens sista tur till Ridvadet

Idag hade vi vädergudarna emot oss när vi red ned till Ridvadet, jag och två damer från Östersundstrakten. Det blåste och regnade som bara attan, och vårt gamla avelssto Maia som numera tjänstgör som turhäst då och då, tyckte att det var en dum idé att rida ända dit ned. Hon testade att stanna ett par gånger för att se om ryttaren kunde gå att övertala, men icke.

Vi kämpade tappert på i regnet och väl nere vid sjön blåste det så vågorna skummade vita. Det blev en snabb fikapaus och sedan hem igen.

Skuggalisa känns så fin nu. Det spelar ingen roll vilket väder det är när vi far ut, att rida den hästen gör mig lycklig.

Bilden föreställer Skuggabaldur nere vid Ridvadet vid ett annat tillfälle.

Huginn från Vallbo

Tänk att ibland så "blir" bara saker till utan att man själv hinner fatta det! Huginn, en av våra uppfödningar, var nyss en valpig unghäst och nu är han plötsligt en välutbildad fyraåring med framtiden för sig, och dessutom har han hux flux hamnat i Umeå! Hur gick det till? Jo, jag skickade honom till Malin Bengtsson för inridning i våras. Tanken var att han sedan skulle säljas, men det gick trögt för att han var så ung (4 år) så nu har Malin hittat en mycket duktig fodervärd i Umeå vid namn Sandra, som ska vidareutbilda honom i vinter. Enligt Malin har han utvecklats oerhört positivt i ridningen trots sin ungdom, han har hittat tölten, är positiv till arbete och jobbar helt rätt med kroppen.

Själv har jag knappt sett honom på flera månader vilket förstås är tråkigt. Men om man har väldigt mycket att göra och ändå inte hinner rida sina hästar som man borde, så kan man faktiskt vara väldigt nöjd över att saker ibland bara"blir" utan att man fattar nånting.

Välkommen hem Pia-Lena, Martin och lilla Alma!

Så här stolt kan bara en nybliven pappa se ut! Bilden togs när Martin och Holger genomförde sina manliga ritual (cigarrökning) för att fira att lilla Alma på bilden nedan har kommit till världen! Den lilla familjen strålar av familjelycka, sådär så att man blir lite nostalgisk och tänker att kanske det skulle vara kul med en till....? Nejdå, skojar bara. För oss är det där med bebisar definitivt ett avslutat kapitel. För oss börjar det snart bli dags att vänta på barnbarn ;-)

Varning för kantarellsjukan

Kantarellsjukan är en sjukdom som företrädesvis drabbar människor under hösten. Den kan närmast beskrivas som ett slags maniskt tillstånd, och visar sig som ett överdrivet intresse för att plocka kantareller. Stirrande, frånvarande blick, överdrivet prat om kantarellställen och kantarelltillgång, extrem girighet, manipulation av medmänniskor för att få dem att avslöja sina kantarellställen och ev viktnedgång pga det myckna rännandet i skogen är några av symtomen som visar sig. Dessutom utvecklar personerna asociala drag då de aldrig är hemma och tar hand om hus, hem och familj och deras vänner får aldrig träffa dem för de är bara ute och springer i skogen. Det kan innebära ett stort lidande för anhöriga och vänner att ha en kantarellsjuk person i sin närhet.
Personer som drabbats av kantarellsjukan ger ett allmänt rastlöst intryck, och denna rastlöshet kan endast bli stillad av att personen i fråga får komma ut i kantarellskogen.
Sjukdomen kan variera i art och grad under kantarellsäsongens gång. Den börjar med en nästan desperat jakt på gula kantareller, för att senare på säsongen övergå till ett mer sofistikierat intresse för trattkantareller, som är svårare att upptäcka och kräver mer finess i sökandet.

Det luriga med sjukdomen är att den också verkar smittsam, vilket gör att man också kan misstänka ett virus, eventuellt en mutation av svininfluensan, och forskare lutar nu åt att kalla den "Trynus trattus kantarellus". Tyvärr måste vi meddela att flera personer i vår familj redan har drabbats av den allvarligare formen av sjukdomen. Att umgås med oss kan för tillfället medföra stora risker då alla löper risk att smittas.

Nu kan vi inte skriva mer, kantarellerna väntar och vi har en inbördes tävling på gång....hoppas vi INTE syns i skogen!!

Fjälltur!

Så har vi då genomfört årets kompis- fjälltur till Issjödalen, jag och några vänner och deras hästar.

Vi samlades på fredag kväll, fast beslutna att genomföra turen trots att regnet hällt ned hela fredagen. En fjälltur per år måste man bara fåt till!

Tro det eller ej, men på lördagen föll det inte en endaste droppe på oss under hela turen!

Det blåste lite i början, men när vi åt Marias medhavda ärtsoppa vid lunchstoppet vid Pyramiderna, var det helt vindstilla och solen behagade till och med titta fram en smula.

Vi fick en kanontur, helt enkelt. Uppe på platån ovanför Issjödalen fick vi till härliga tölt - och galoppsträckor som jag tror att de flesta av oss sent ska glömma.

Flera av oss som red är inbitna bloggare, och jag tror att det kommer dyka upp fler bilder och resereportage på Maarits och Joannas bloggar inom en snar framtid, men jag är först ut eftersom jag blev hemmavid vid dagens tur till Bäverkroken och Ridvadet.

Familjen är viktigare än hästar, Sofia tyckte inte om att mamma skulle rida hela dagarna den här helgen så då får man vackert stanna hemma.

I skrivande stund sitter de säkert och gottar sig nere vid Ridvadet. Jag är avundsjuk men det känns ändå skönt att vara hemma och ta det lite lugnt också.

Ibland är till och med en stubbe vacker

Ikväll var jag och lillan, Sofia, ute och "joggade" runt elljusspåret. Det händer nämligen fortfarande att jag får för mig att jag ska delta i nästa års Sankt Olofslopp, även om det hittills bara resulterat i högst sporadiska turer i spåret.

Ikväll var luften så klar och ren, och färgerna överallt liksom blålila. Vi hittade svampar lite här och var, mest rynkad tofsskivling, "rynklingar" som Sofia kallar dem.

Det händer att man har magiska stunder när man är ute i naturen, och ikväll var det en sådan kväll. Tänk att man får vara frisk, att man får uppleva att vara ute i skogen med sin lilla dotter, och att se på skiftningarna i naturen tillsammans.

Här och var är skogen påverkad av människan, men för det mesta är allt orört och oerhört vackert i sin anspråkslöshet.

Ibland är till och med en grå liten stubbe vacker. Den berättar om en svunnen tid, om att livet kommer och går, och att nytt liv alltid spirar ur det gamla.

Kantarellycka

Idag var jag och några av mina vänner ute i skogarna ovanför Kall och plockade kantareller. Vilken lycka när vi hittade ställe efter ställe där de lyste alldeles guldgula i solen!

Man blir helt som förbytt när man hittat första stället, far runt som en spårhund blir hur girig som helst.

Vi hittade så många kantareller! Alla fyra kompisarna kom hem med korgar lika fulla som på bilden. En del ställen lyckades jag spara som favoriter i min telefon- gps, en fantastisk uppfinning som jag med viss möda håller på att lära mig använda.

En härlig dag fick vi. Soligt och varmt, trevligt sällskap, skön vandring och massor av kantareller. Vad kan man mer begära av livet?

Rolig ridtur

Igår hade vi en rolig ritur ned till Ridvadet med några gäster från Åre. Hästarna var pigga och glada, ryttarna var erfarna och vädret var behagligt. Något som också känns kul, är att jag börjar hitta knapparna på yrvädret Skuggalisa igen efter att vi inte alls haft nån ordning på gångarterna från början. Igår travade vi långa sträckor och hittade rund och fin galopp på sandstranden, till skillnad från tidigare då hon istället slog upp i tölt hela tiden eller rusade i galoppen.

Varje gång vi stannar i Ridvadet, börjar hästarna bete sig så himla roligt. För det första gäller det att du snabbt kommer dig av hästen, innan den liksom bara försvinner under dig och börjar rulla sig frenetiskt med sadel och dig själv uppå. Sedan gör du klokast i att koppla loss ena tygeln eller snabbt få på en grimma och därefter låta hästen gå runt lite som den vill, skrapa i sanden, rulla sig lite igen och gärna gå ut i vattnet och plaska och leka runt lite. Man riktigt ser hur de njuter och har roligt.

När vi fikat, och hästarna tiggt till sig hälften av mackorna och bullarna, sadlade vi på och red hemåt igen. Några av oss galopperade efter stranden och några i vattnet. Det var helt enkelt en underbar tur!!

Skolstart och svampplockning

Igår började jag jobba på skolan igen efter ett långt, härligt sommarlov. Vad roligt det är att träffa alla sina brunbrända, glada och avslappnade kollegor! Alla hade vi mycket att berätta om och skratta åt.
Nästa vecka drar vi igång en ny termin med eleverna. Förhoppningsvis kommer vi ut på en fjälltur med dem, där jag samtidigt som vi umgås med eleverna kan ägna oss åt en av mina höst-älsklingssysslor: svampplockning. Kring Vallbo har jag aldrig hittat kantereller, men dock rynkad tofsskivling, sotvaxskivling, smörsopp och blodriska samt en mängd olika kremlor förstås.
Ska det till kantarellplockning måste jag prata snällt med en av mina kollegor i Kall, eller åka med en annan kollega till Skalstugan.
I kväll har jag och dottern Sofia varit ute på en kombinerad rid- och svampplockningstur. Sofia ridandes barbacka på Pinglan, och jag larvandes omkring med svampradarn påkopplad. Vi hade jättetrevligt, behöver jag knappast tillägga.

Party i Valne

Nu har man varit och solat sig lite i strålglansen från en livs levande VM-guldmedaljör och en som kom till a-final i en prestigefylld gren i samma VM.
Inga mindre än Gudmundur Einarsson med hästen Sproti frá Svavarborg och Hjalti Gudmundsson med Reynir frá Holshusum, två som namnet antyder islänningar boendes i Jämtland, lyckades så bra på VM för islandshästar i Schweiz nyligen i grenarna stilpass (Gudmundur) och tölt T1 (Hjalti). Gudmundur, "Gummi" allmänt kallad, lyckades också knipa det prestigefyllda priset "Feather light" för sin föredömliga ridning.
Detta måste firas på hemmaplan!
Därför gjorde några av mina vänner inom Gneisti- lokalklubben i Jämtland en otroligt fin förberedelse för en fest på Karl-Orstorpet i Valne, ett fint gammalt torp med Western- saloon i skogen ovanför Gummis gård.
De bägge herrarna fick ingenting veta i förväg, utan lurades iväg av sina fruar som till slut band för ögonen på dem och förde in dem i saloonen till en knäpptyst skara på ca 100 gäster.
Döm om deras glädje och förvåning när bindlarna togs av och den mycket duktiga sångerska Gunnel Persson och hennes man Micke stämde upp med oss i "We are the champions".
Festen blev väldigt glad och uppsluppen. Världen är stor, men Jämtland, och särskilt antalet islandshästfrälsta medlemmar i Gneisti, är litet. De flesta som var på festen var gamla vänner och bekanta, och det blev ett väldigt kramande och hästpratande innan jag och Maria (en av mina kära stallhyresgäster) vände hemåt.
Ett kul avbrott i vardagens lunk!
Bilderna har jag lånat från Gummis och Maarit Frimans hemsida.

Turbulent vecka

Dagens bild andas harmoni. En häst vilar lugnt efter nattens bete. Hos oss är det just nu lite turbulent, däremot. Vi har och har haft många gäster på besök, flera ungdomar att ta hand om och lite halvt uttråkade egna barn som så smått börjar längta efter skolstart. Många olika människors behov att tillgodose, och stor känsla för logistik och organisation fordras av mig och Holger som skall föreställa spindlar i nätet.
Dessutom ringer det varje dag människor som vill rida islandshäst, vilket jag tycker är väldigt roligt! Tyvärr kan jag inte ta emot större grupper, men jag försöker tillgodose dem som ringer med erbjudanden om kortare turer med få deltagare och därmed större innehåll.
Det finns just nu inte så många turridningsföretag i området, därför är trycket stort i år.
Mitt i allt det här måste Holger i övermorgon hastigt flyga till Tyskland, eftersom hans far har blivit svårt sjuk. Nästa vecka blir jag alltså ensam ansvarig för hela ruljangsen. Fullt upp med andra ord!

Syjunta

Den här bilden kan jag inte låta bli att lägga ut trots att den är oskarp. Den föreställer mig och Pia-Lena, två ladies in action, som är i färd med att laga eksemtäcken!
Att sy är roligt, men verkligen inte något jag ägnat mig åt under de senaste 15 åren. Det enda som numera kan få mig att greppa nål och tråd är - hästarna. Som vanligt. De styr mitt liv helt enkelt.
Jag har ägnat många timmar i mitt liv åt att laga eksemtäcken. Dels åt mina egna hästar under den period då jag ägde islandshästar med sommareksem, och dels åt eksemston som varit här på betäckning under de åren vi hade hingststation här i Vallbo.
Nu var det längesedan sist, men i sommar har vi lilla shettisen Pinglan här och hon har sommareksem vilket är rätt vanligt också på shettisar. Pinglan har ett eksemtäcke, men det är en aning för stort och då blir det mer slitage.
Pia-Lenas sto Rispa har inget eksem, men hon importerades från Island för tre somrar sedan och klok som Pia-Lena är så väljer hon att skydda Rispa från knott för att minska risken för allergi och därmed eksemutbrott.

Joanna från Mattmar

Just nu har vi Joanna, hennes man Fredrik och deras söta flicka Klara med tillhörande djur (två hästar och en hund) här på besök för ett par dagar. Joanna har betytt mycket för oss de senaste åren. Det började med ett hästköp, utvecklades till gemensamma uteritter i fjällen där Joanna också hjälpte till med en längre tur förra sommaren. Vi blev vänner helt enkelt.

Så vill jag förstås helst ha det när jag säljer hästar, jag vill bli vän med köparen och ha kontakt med både hästen och människan efteråt. Det är nog därför jag är så dålig på att sälja hästar ;-). Det är för mycket känslor och för lite business helt enkelt. I gengäld får man istället lära känna trevliga människor som blir nya vänner. Det är värt mycket mer.

Nu senast har Joanna designat vår nya hemsida och lärt mig bloggandets konst, och vi är väldigt nöjda med den hjälp vi fått. Jag kan varmt rekommendera hennes företag, http://www.koningsmith.se/ om ni vill få hjälp med webbdesign och annat reklamarbete.

Tova rides again

Nu har jag på allvar kommit igång med ridningen igen och det är SÅ KUL!! Visserligen är det ännu för tidigt för fjällturer som ovan, då vi klättrar uppp för branten bakom Kungliga Jaktstugan i Issjödalen, men hästarna känns pigga och fräscha. Skuggabaldur som ingav respekt hos flera ryttare när han var yngre för att han kunde hoppa och busa lite, fungerar nu alldeles utmärkt både för nybörjare och vana ryttare. Skuggalisa känns som vanligt, dvs som nitroglycerin som inte exploderar utan istället bara tänker framåt. I går flyttade vi dem till Östra Vålådalen, och då tog jag mig tillfället att prova Naela, som egentligen bara går hemma i Vallbo på sommarlov. Men varför inte rida när de ändå ska flyttas?
Det är så roligt att rida en av sina egna uppfödningar för första gången. När de blir precis så som man vill ha dem, är det förstås extra roligt. Naela var otroligt mjuk, hade lätt för alla gångarter och visade dessutom det där lilla extra som att hon var väldigt pigg men ändå kontrollerbar, och samtidigt modig. Efter ett tag gick hon först med öronen spetsade, och tog sig utan att blinka över surhål, passerade vägar med bilar och sist men inte minst Vålån över gamla bron där vattenståndet fortfarande inger respekt. Inga problem för en liten dam med stort självförtroende!
Issjödalen som jag nämner ovan, är verkligen en pärla till fjälltur. Efter att ha passerat några halvbesvärliga kilometer upp till Grönvallen, så når man Issjödalen efter 9 km. Issjödalen är som namnet anger en dal som formats under inlandsisen, där den gled fram för många tusen år sedan. Sjön är borta, men istället rinner flera bäckar och ovanför själva dalen finns fantastiska platåer som slipats av isen, ett perfekt område för härliga töltupplevelser till häst!
Fortsätter man några kilometer till, så når man Pyramiderna, några märkliga sandhögar och åsar som också formats av inlandsisen. Ett mycket märkligt och spännande område, väl värt ett besök!

Paddling i Södra Årefjällen!

Om ni tyckte att filmen där Jon Larsson hoppar med kajak ned i Vålån i förra inlägget var lite att ta i, men ändå vill prova kajakpaddling i Södra Årefjällen, så kan jag varmt rekommendera att ni kontaktar Torkel eller Annika Ideström från Östra Vålådalen. De driver ett nystartat kajakcenter i området med hemsidesadressen: www.mountainexperience.se. Torkel och Annika arrangerar har också en massa andra aktiviteter som beskrivs på hemsidan.

Vildingar i vilda Vålån

Just nu kan jag varmt rekommendera en tur till Vålån, där det är otroligt högt vattenstånd efter det myckna regnandet. Den är helt enkelt fruktansvärd! Dess brus hörs ända till Vallbo, otroliga mängder vatten forsar i en vansinnig hastighet nedför dess mäktiga lopp.

I går kväll for vi dit för att se skådespelet, och väl där fick vi uppleva något jag inte trodde var möjligt! Mitt i allt brusande vatten såg vi plötsligt tre killar med kajaker som såg ut att just avsluta sin tur innan Vålåforsen, som anses för farlig att paddla.

Efter att ha pratat lite med dem och fått informationen att de ska fortsätta "vid bron", beger vi oss till den gamla bron igen för att titta på dem när de i vår tro skall fortsätta i forsen efter bron. När de väl dyker upp igen så börjar de lyfta upp bänkarna som är utplacerade på bron, och PLACERA SIG SJÄLVA I KAJAKERNA OVANPÅ!! Man kan väl inte hoppa i Vålån i kajak från en 10 m hög bro tänker vi, men jo, det kan man uppenbarligen för det är just vad de ser ut att vara i färd med.

"Vet din mamma om att du gör sånt här?" hinner jag ropa till en kille innan han knuffas av bänken rakt ned i forsen, hamnar upp och ned i vattnet, snabbt gör en eskimåsväng och fortsätter som om ingenting hänt. De andra två killarna följer hans exempel och gör fantastiska hopp rakt ned i ån, den siste med ett flin på läpparna åt vårat håll.

Vi stod bara och gapade. Nog för att jag har provat forsränning i gummibåt och tyckte det var otroligt kul, men de här killarna leker med döden var vår sammanfattning av det hela. Hoppas vid Gud att det här inte är målet att uppnå för Holger, som har köpt sin första forskajak nu i sommar och just börjar få till det med eskimåsvängarna.

Jag bifogar en filmsnutt där Jon Larsson som en av killarna hette, gör sitt dyk ned i Vålån. Jag såg att han driver ett företag, www.arefjell.se med kurser om ni tycker att det verkar vara något att satsa på.

Blå Hajken - scouternas fjällexpedititon

Detta är årets ledare för Blå Hajken: Kenny, Martin, Martin, Micke, Frida, Annika och Linnéa. De leder en fjällexpedition som Svenska Scoutförbundet varje år förlägger hos oss. I år är det totalt 45 personer som skall vandra en åtta dagar lång tur i fjällen. Deras ledare är mycket professionella och de flesta av dem känner vi nu sedan flera år.
Man kan lugnt säga att deras inledning av Hajken går i regnet och vätans tecken. Vi har haft ihållande regn i två dygn nu och det verkar inte vilja avta.
Alltså kommer deltagarna att få bygga upp tält, tillreda middag och frukost i hällande regn.
Ledarna är dock som alltid pragmatiska och tycker inte att det är något att klaga över, under de två senaste åren hade de strålande sol istället och då blir det nästan för bekvämt för deltagarna menar de.
De här ledarna bär väldigt tunga ryggsäckar under sina turer. Numera har de "dragit ned" vikten och bär "bara" 28-30 kg, men jag vet en kille, Torbjörn, som ett år bar 43 kg de första dagarna då han hade stuvat i diverse god mat som uppmuntran till deltagarna. När man betänkte att han själv vägde bara någonstans mellan 60- 70 kg så förstår man hur tungt det var.

I morgon bitti bär det av, de börjar i Vålådalen, går en lång runda i fjällen i åtta dagar, ofta utanför lederna och avslutar i Vallbo via Issjödalen nästa torsdag. Då får de en lyxig avslutningsmiddag hos oss, och då brukar de äta otroliga mängder!! Det är lika roligt varje år att se åtgången av sådant de saknat i en vecka, kött, grönsaker och potatis...för att inte tala om marängsvissen till efterrätt.

Jäsning pågår eller bulle i ugnen

Så här hittade jag vår granne Pia-Lena utanför stallet idag, och jag kunde inte motstå att fånga henne på bild! Gravid i åttonde månaden som hon är, så orkar man inte alltid det man företar sig så idag hamnade hon i skottkärran istället för att gå och måla en stuga. Numera är ridning inte att tala om för Pia -Lena, den biten står istället jag och hennes sambo Martin för! Jag har just satt igång både Skuggalisa och Skuggabaldur, och det är så kul. Få se om vi hinner få till nån fjälltur innan sommaren är slut!

Pinglan

Får jag lov att presentera lilla Pinglan, en jättetrevlig liten shettis som vi lånat av vår vän Sara Stierna över sommaren. Idag premiärkörde vi henne, och det var jättekul!

Först försökte vi oss på det något vanskliga företaget att kupa vårt potatisland med henne, för Holger tänkte att hon skulle rymmas bra mellan raderna. Lilla Pinglan var jätteduktig och kämpade på, men vi hade helt enkelt inte rätt sorts redskap så det blev lite hackigt och ryckigt och inte helt rakt. Vi gav upp det företaget och spände henne för rockarden istället och tog oss en sväng.

Yoga i Vallbo

Så här lätt på fötterna blir man om man tränar Yoga i Vallbo! I vintras hade vi yogakurs på Per-Olsgården, med Maria Nyman som instruktör. Flera grannar och bekanta deltog förutom Holger på bilden, och här ser ni resultatet ;-).

Sankt Olavsloppet

För första gången deltog i år från vår familj sonen Jonathan i St. Olavsloppet, för Vallbo SK. I år fick klubben till ett riktigt stort och duktigt lag, de ligger runt plats 100 i lagtävlingen.

Nästa år tänker sig nog mamman Tova och en av våra ungdomar också vara med, men vi tänker LÅNGSIKTIGT och har så smått börjat träna i ...förrgår.

Jonathan sprang ca 6 km precis över Riksgränsen till Norge, han gjorde det så bra och vi föräldrar är förstås så stolta som bara föräldrar kan vara. Bilderna visar växlingen när han tar över stafettbanden från vår granne Martin.
Vallbo SK är Vallbos egen sportklubb. Klubben har anlagt ett elljusspår i Vallbo, har årligen aktiviteter för hela familjen såsom skidträffar, pulkarace och inte att förglömma, en årlig fest i samband med årsmötet. I år har grannen och tillika islandshästägaren Pia-Lena Widén tagit över ordförandeklubban, och hon sköter den med den äran.

Det är verkligen roligt att en sportklubb i ett så litet område som Vallbo- Fångåmon och Östra Vålådalen kan få ihop ett så stort lag till St. Olavsloppet, och den som bör få åt sig äran för detta är nog Christer Långström, bördig från Vallbo.

Bäverkroken

Nu måste jag få berätta om något roligt. För en vecka sedan gick vi, dvs vår vän Mats, jag och alla våra gemensamma barn till pärlan Bäverkroken, ett fint gammalt boställe ca 3 km från Vallbo. Platsen består av en äng, en timrad stuga och ett par eldplatser, och runt Bäverkroken slingrar sig Fångån i en krok, därav namnet. Över ån kommer man antingen till fots över en hängbro, eller till häst vadandes.

Väl där kan man fika, låta hästarna beta och som vi gjorde förra veckan: bada i ån! Detta bad var nog det roligaste jag hittills varit med om i sommar! Vattnet var varmt och klart, och vi blev allihop djärvare och djärvare i våra utsvävningar i det ganska starkt strömmande vattnet. Vi gick uppströms, hoppade i vattnet och lät oss flyta med strömmen under hängbron och sedan vidare mot stranden gång på gång. Till slut blev vi så tuffa att vi hoppade från hängbron ned i vattnet och flöt iväg.

Tänka sig, gamla mamman Tova blev som barn på nytt och hängde med på alla upptåg i flera timmar! Vi lekte och lekte och DET VAR SÅ KUL!! Dessutom filmade vi våra bravader med mobilerna och hade kul efteråt också när vi tittade.

Sommaren är helt enkelt underbar just nu och måste bara upplevas, trots situationen med sjuklingarna i stallet.

Borta bra men hemma bäst

Ja, så var Gotlandsveckan avklarad. Jag älskar att åka dit, och börjar alltid leka med tanken att bo där när jag är där, men väl hemma igen så tycker jag alltid att Jämtland är nog så bra. Strålande sol var det där, men också här hemma Jämtland berättade Holger på knastrig telefonlinje.
Väl hemma igen så inser jag vad oerhört priviligierad man ändå är som bor här uppe med all grönska och blåa vatten, samt de undersköna vyerna med snöfläckar på fjällen som fond till allt.
Det är många turister som är ute och vandrar i fjällen just nu, den allmäna parkeringen i Vallbo var full med bilar idag.
Litla är sjuk igen. Jag orkar knappt skriva om det just nu, men hon var jättedålig idag och vi fick ta upp veterinär akut. Diagnosen denna gång är fång OCH allergi. Det var hemskt att se henne så sjuk. Hon har fått Finadyne och mår bättre ikväll. Det här känns inte bra, och veterinären gav oss ingen vidare prognos med tanke på att hon insjuknat tre gånger på tre månader med underliga symtom.

Planer är till för att kullkastas

Ja, egentligen var det tänkt att vi skulle befunnit oss i Stockholm just nu, jag och barnen. Men planer är till för att kullkastas, och den som denna gång fått oss att ändra dem är ingen mindre än... Skuggalisa. Igen.
För att göra en historia kort så blev hon mer halt igen när medicinen sattes ut, så det blev ett besök på vårt älsklingsställe: ATG. Hon var så pass halt att jag räknade med att inte få hem någon häst hem igen, ni som känner mig kan nog förstå med vilken ångest jag ledde in henne till dr Bromé. Efter några röntgenplåtar som lyckligtvis inte visade strålbens- eller hovbensfraktur vilket jag fruktade, så hittade deras underbare hovslagare Peppe en liten hovböld med en kanal upp i trakten. Troligtvis är det ett spiktramp, eller en liten sticka som trängt upp där. Hon kommer att bli helt frisk!
Vad gör det då att vi måste förskjuta vår semester i några dagar? Hon måste nämligen in till ATG igen i morgon för ny rengöring, och penicillinbehandlas i åtta dagar. Det känns som ett för stort projekt och ansvar att bara lämna till Holger som ännu aldrig har sprutat en häst. Färjan till Gotland går på lördag, och om jag tar hand om allt tills i morgon fredag så behöver han "bara" spruta henne i fyra dagar. Jag har instruerat honom hur man gör en gång, och idag ska han få ge henne sprutan själv under mitt överinseende. Det borde funka.
Det enda jag för tillfället har ångest över, är var sjutton hon har kunnat trampa in en spik i hoven, om det nu var det? Det enda jag kan tänka mig är att det legat något i den nya hagen vi satt upp i år i Potatisbacken. Även om jag alltid först går igenom nya hagar och letar efter skräp och farliga saker, så är det förstås omöjligt att se varenda liten grej som sticker upp, särskilt om det vuxit upp gräs redan.
Nu kanske det dröjer innan jag bloggar några dagar, Gotland väntar!!!

Kisse, vår äldste medarbetare

Får jag lov att presentera Kissemojs, Vallbos förmodligen äldste kattmedborgare med sina 15 år på nacken. Denna katt bär sina vitnande morrhår med värdighet, för han vet vad han har betytt för vår familj och för många av de familjehemsplacerade ungdomarna som bott hos oss.
I många år bodde han ute i lillstugan där flera av våra ungdomar höll till, och bidrog med sitt vänliga och lugna sätt till att att de trivdes och mådde bättre hos oss.
Sedan vi byggde ut vår lägenhet och slapp bo i hotellrum längre, fick han flytta in till oss igen och bli pensionär. Här blir han ompysslad med ålderns rätt, men gör fortfarande lite insatser som gosekatt till våra ungdomar när de kommer in till oss. Han är veteran och fullkomligt nöjd med tillvaron.
Vi arbetar sedan 1993 för ett tyskt projekt www.projekt-husky.de som förmedlar oss ungdomar som av olika skäl behöver byta miljö och komma till Sverige. Vi får väl nästan anse också oss själva som veteraner, 16 år har gått fort och gett oss en massa erfarenheter. Kort kan man väl säga om mig och Holger som pedagoger att vi också i det här arbetet utgår ifrån att vi måste tycka om varje ungdom som kommer hit, och behandla dem med vänlighet och respekt. För det mesta löser detta förhållningssätt en massa knutar hos ungdomarna, som automatiskt börjar bemöta oss på samma sätt.

Glad midsommar!

Vad gör man när det är midsommar, och huvuddelen av familjen vill åka på musikfestival och se på Stefan Sundström medan andra delar av familjen inte kan åka för att det står några sjuka hästar i stallet? Jo, de andra delarna dvs Tova stannar heroiskt hemma och skickar iväg huvuddelen, utan att klaga och utan att spela ett dugg martyr.
Således är detta den första midsommarafton på MYCKET länge som jag inte haft huset fullt med folk. Borta är all stress med matlagning och byggande av midsommarstång. Huset är i stort sett tomt förutom mig själv och en av våra familjehemsplaceringar, och jag skäms nästan över att säga detta, men det är SÅ SKÖNT!!! För en stund sedan åt vi lite matjessill och jordgubbar, och nu är alltihop bortröjt och ett härligt lugn har infunnit sig.
Hästarna mår bättre nu, men ska enligt veterinärens ordination stå inne tills på måndag. Det finns nästan inget värre än att ha hästar på boxvila tycker jag, och särskilt hemskt är det att ha hästar som inte VILL vara där på boxvila, vilket är fallet med både Skuggalisa och Litla. De är helt hysteriska där inne, och det är jättestressande för mig att se dem. Litla står och stegrar sig och gnäggar åt mig hela tiden, och Skuggalisa som inte kan stegra sig står och kastar sig mot boxväggen och sparkar med framhovarna i dörren.
Litla skulle i princip kunna gå ut nu för hon är i stort sett återställd, men om inte annat så måste hon hålla Skuggalisa sällskap annars får hon väl spader och dör av bara stressen.
Jag tror att jag ska göra en utebox åt Skuggalisa i morgon om hon är fortsatt bättre, och släppa ut Litla en liten stund. Om inte annat för deras mentala hälsa känns det rätt nödvändigt.

Peppar peppar

Jag vet inte om mina böner till eventuella högre makter har blivit hörda, men ikväll går Skuggalisa något bättre på bakbenet. Om det händer henne något allvarligt så slutar jag med hästar, känns det som. Visserligen får hon Metacam, men jag tänker mig att om hon t ex skulle haft hovbensfraktur eller nåt sånt, så borde hon ha varit blockhalt trots medicinen. KANSKE KANSKE att det kommer gå över ändå?

Litla är något mindre svullen, men helt borta är det inte trots cortison. Däremot är hon mycket pigg och är väldigt stressad av att stå på box. Hon hatar det och gör allt för att få komma ut. Ett verkar i alla fall helt säkert denna gång: det är inte fång hon har. Veterinären trodde inte ens att det var fång hon hade i april, jag hoppas att han har rätt

Vallbo sjukstall

Jag vet inte om ni håller med mig, men det känns som att sommaren lätt kan bli den tid då man har sjuka hästar ståendes i sitt stall, då de egentligen borde vara på bete. Kanske grundar sig mina erfarenheter från den tiden då jag var hingsthållare, då det kom eksemston som behövde mycket vård, och vissa fick hovbölder eller andra småblessyrer.

För närvarande har jag själv inte mindre än tre hästar som det är något krångel med, och två av dem står på boxvila. Då ska man också betänka att jag sammanlagt äger 7 hästar, så det rör sig om ca 40 % av det totala hästbeståndet.

Vi börjar med Skuggabaldur. Den hästen blev nog halt förra sommaren då han reds mycket på turer. Jag minns att jag fick ställa av honom en period, då han tog korta steg i nedförsbackarna, annars märktes det ingenting. På hösten efter en längre vila for han på proffsträning en månad, och skulle sedan säljas. Vi hittade köpare, hon blev förtjust och skulle "bara" veterinärbesikta hästen innan köpet skulle göras upp. Tja, av den affären blev intet. Hästen gick inte igenom besiktningen, han är fortfarande böjprovshalt efter fyra ATG - besök med olika ledbehandlingar, och nu återstår egentligen bara lite vila, ett nytt besök och - förmodligen utdömning. Trist på en så fin häst.

Sedan är det allas älskling Litla- Raud. Hon fick en konstig reaktion på betet i fjol. Hon lade på sig konstiga fettdepåer, men var i övrigt pigg. Det lade sig efter ett tag. Sedan fick hon nu i våras en svårförklarlig fångreaktion. Det fanns inget bete, hon hade inget nyligt foderbete, var inte fet och borde inte ha fått fång- men det fick hon. Efter två dagar på Finadyne blev hon dock helt symtomfri och har sedan mått jättebra - tills i förrgår. Efter noggrann, långsam betesinvänjning så hittade vi henne plötsligt med kraftig, synlig puls i benen, kraftiga ödem på huvud, bringa, hals och buk, men inga fångsymtom (hälta eller svårigheter att gå). Jag fattar ingenting, men veterinären tror att hon har en allergisk reaktion och har gett henne cortison. Det har inte alls funnits några knott hos oss ännu så det kan inte vara något sånt i alla fall. Fång eller oförklarlig allergi - som att välja mellan pest eller kolera.

I boxen bredvid Litla står, ja gissa vem: Skuggalisa! Henne hittade Pia-Lena idag i hagen- JÄTTEHALT på ett bakben! Hon kan knappt gå, och jag tänker direkt hovböld när jag ser henne, men veterinären undersökte hovarna och fann ingenting sånt. Nu står hon på Metacam i fem dagar, om det inte hjälper så får vi ta vidare ställning på måndag.

Ska man skratta eller gråta?

Just nu väljer jag att skratta, för det "turade" sig så otroligt, att Skuggalisa hittades halt i hagen medan veterinären var på väg hit upp för att undersöka Litla, så där sparade cirka 3500 i veterinärkostnader på att de synkade sig så "bra" när de behagade att bli sjuka.

Jag återkommer med vidare rapporter.

Bilden föreställer något som jag börjar inse att jag inte kommer kunna ägna mig så mycket åt i sommar- fjällturer till häst.

Wången var kallt idag

Jag hade inte tänkt åka till Norrländska mästerskapen på Wången i år, då jag inte ens blev efterfrågad som funktionär. Men plötsligt var jag där i alla fall, eftersom det hastigt och lustigt blev bestämt att Sofia skulle åka hem till Gudni, Lena och Lindaros i ett par dagar.
Hujedamej så kallt och regnigt det var på Wången! Ett fåtal personer satt och huttrade på läktarna, och inte hann jag se så många häftiga ridprestationer heller. Töltfinalen hade nog varit spännande att se, men för att vårda förkylningen bestämde jag mig för att missa den och åka hem till sängen istället. Några gamla kompisar hann jag träffa i alla fall, det är alltid lika trevligt.

Trötta mamman, läraren, företagaren och hästmänniskan

Varje år är det likandant under vecka 24, det vill säga jag kör slut på mig själv och blir sjuk dagen efter skolavslutningen.
Igår släppte vi iväg våra kära nior på på sommarlov, och det är alltid lika känslosamt. Det kan närmast beskrivas som kärlek, det som känns när vi står där på scenen och kramas och delar ut blommor och betyg. Tårarna rinner på somliga och alla tycker om alla. Jag hoppas så innerligt att det skall gå dem väl i livet, och när man ser med vilken självklarhet en del av dem till exempel intar scenen för att sjunga eller dansa, så känner jag mig lugn och full av tillförsikt. Det är som vår rektor sade i sitt tal, dessa unga människor som kommer att bära upp samhället inom en snar framtid.
Nog om detta. Idag är Tova trött och rejält förkyld. Egentligen skulle vi byggt en massa hagar och gjort allt som vi bara lämnat den senaste veckan, men istället hamnade jag på sängen och kan ligga och blogga lite grann. "Gör inte idag, det som kan förskjutas till morgondagen", är min nya och rätt trevliga levnadsregel ;-).
Om en dryg vecka ska jag och barnen åka till Gotland en vecka och hälsa på min bror och hans familj. Som vanligt kan inte jag och Holger inte åka nånstans samtidigt eftersom vi har så mycket hemma med familjehemmet och hästarna, men det är inget nytt så det är bara att acceptera.
Jag älskar Gotland och vill alltid flytta dit när vi är där, men väl hemma igen så brukar jag tycka att Jämtland duger rätt gott det också!

Naela exteriörbedömd

Ja, så var det avklarat. Naela fick 7,61 exteriört vilket ju inte är några superhöga poäng, men det var ändå betydligt bättre än vad vi hade räknat med. Som sagt så var hon både för fet och för omusklad, och det drar ofelbart ned delpoängen. Men hon fick t ex 8.0 för rygg och kors som vi trodde hon skulle få lägre för, plus ett par åttor på andra delar också. Så jag är faktiskt nöjd ändå att vi visade henne! Nu vet vi var hon i alla fall minst får för exteriören, och då är det bara att bygga på mera inför nästa år med träning så att hon blir starkare och mer musklad.
Nu ska hon få komma hem och gå på bete i sommar. Sedan är planen att Malin ska låna/ träna henne till vintern och sedan efter bedömning som förhoppningsvis går enligt planerna, få ta ett föl på henne. Känns som att det blir en bra plan. Tack Malin för det jobb du hittillslagt ned!

Det är mycket nu

Nu är det sista skolveckan med allt vad det innebär. Avslutningsbal i morgon med niorna, olika aktiviteter att planera och mycket att organisera. De två egna skolbarnen har lika fullspäckat program de sista dagarna som kräver logistik.
Och så var det det här med Naela och Wången. Nej, det blir inget av med bedömningen. Det har varit en otursförföljd månad för Malin som ridit in och tränat henne. Först fick hon stå ett par veckor för hon kändes så plötsligt trött. Efter vilan så hann Malin bara rida henne några gånger och sedan föll hon av en annan häst så illa att hon slog armen ur led. Det blev en ny ofrivillig vila för Naela, så inte undra på att hon inte orkade bära sig så som det förväntades när hon provreds av Heimir Gunnarsson, som skulle visat henne.
Så verkar det ska gå när jag ska få stona visade! Det går först jättebra, och sedan händer det saker mot slutet och så blir det pannkaka av alltihop.
Nu ska jag sova på saken i natt, så bestämmer jag i morgon om hon ska få exteriörvisas i alla fall. Vilan har gjort att hon både blivit lite för fet och inte lika musklad som hon borde ha varit, så det blir nog ingen bra exteriörbedömning heller. Men det vore ändå bra att få en fingervisning av vartåt det lutar, så jag tror att det lutar åt att vi kör på det ändå.

En spång och flera spångar, eller heter det spänger?

Hittade en bild på en annan cool ridande kille, LO, på en ännu coolare häst, Fengur. De var hos oss för två somrar sedan och red med upp till Issjödalen, ett område som också måste besökas om man kommer till Vallbo. Där har det legat en issjö under senaste istiden, och när isen gled fram så formades stora höga platåer kring själva issjön.

Några kilometer bort ligger Pyramiderna, några stora sandhögar som runnit ned genom isen och bildat dessa märkliga formationer. Det är oerhört spännande att rida eller vandra i det här området, det är otroligt vackert och dessutom geologiskt intressant. På vägen upp måste man forcera en jättestor myr, där det ligger en 2 m bred kavelbro på de flesta sträckorna. På en del ställen ligger det spångar, eller heter det spänger?Ja jag vet inte, så svensklärare jag är.

Hästarna lär sig snabbt att gå på kavelbron, och efter den går de för det mesta bra också på spängerna, (jag får bestämma mig nu). Försiktig som jag är brukar jag själv oftast leda min häst över den här stormyren, för den är lite knölig att ta sig över trots broar och spänger. Det vore inte så kul att sitta på om hästen tar ett skutt ned i ett bottenlöst myrhål.

LO däremot, han tyckte efter ett tag att det var lite fjaskigt att gå där på plankorna, när man ju kunde sitta på? Han och Fengan blev snabbt riktiga proffs på att snirkla sig över spängerna, även när de svängde. Visst ser de ganska nöjda ut tillsammans?

Livets goda, samt några tankar om pedagogik

Ibland får jag en stund för mig själv på kvällen. Det händer inte ofta, men just ikväll så är Holger ute och fiskar, och då är det inte utan att jag sitter här och blir lite filosofisk.

Jag råkade hitta en del fina bilder från Wångenelevernas tur förra sommaren.

Den första är tagen ur "fågelperspektiv" över Ridvadet, ni kanske kan förstå att man kan känna sig lite liten när man är där mitt ute i sjön.

Den andra visar mig på Maia och Holger PÅ EN HÄST (närmare bestämt världens bästa Litla)!!

Var det inte han som inte gillade hästar? Jag tycker mig bestämt se att han till och med ser lite nöjd ut ;-).

Den tredje bilden visar oss, Herr och Fru Hultqvist Kott. Jag tycker mig nog se att jag tittar lite förälskat på min man :-). Vi är inga snyggingar längre, men vad gör det så länge man får vara frisk?

Jag håller med min kära lärarkollega och vän A-K som kommenterade tidigare att "bättre en glad fru och några hästar än en sur fru och inga hästar".

Just ikväll känner jag ett sånt härligt lugn i livet. Nyss har jag pratat med lilla mamma som fyllde år i tisdags, och med min älskade Emma som jag snart kanske får träffa om vi åker till Gotland tillsammans. Jag har rättat alla prov, satt alla betyg, gjort all bokföring och ungarna kom i säng i tid (för en gångs skull).

Nästa vecka släpper jag iväg alla "mina" nior ut till sina nya äventyr. När jag fick den klassen i åttan så var de en hoper misstänksamma, avvaktande ungar som bligade på mig under luggen och ifrågasatte det mesta jag sade för säkerhets skull. Nu efter två år är vi nästan som en enda stor familj, och jag kommer att sakna dem mycket. De håller mig ung!

Många tror att det är svårt att vara högstadielärare. Tvärtom, säger jag! Det är jättelätt, bara man kommer på den enda riktiga nyckeln till framgång. Det är att ärligt tycka om varenda elev, och att visa det så ofta man kan. Jag tror på att "älska ihjäl" eleverna. Även när de gör dumma saker, ska man ställa upp på dem och ge dem en chans att rätta till saker. Man kan alltid ge dem ett vänligt ord, en klapp på axeln eller en kram, så kommer de automatiskt att börja prestera precis det de ska för att lyckas.

Det här med pedagogik tycker jag är nästan lika spännande som hästar, och det kan vara svårt att stoppa mig när jag väl kommit igång med mitt prat om detta med att tycka om sina elever.

Tyvärr möter jag av och till lärare som inte ens verkar tycka om barn, och då kanske man kan undra om de verkligen har valt rätt yrke? Jag är i alla fall glad att jag blev lärare, (som jag verkligen blev av en ren slump). Det håller mig ung och glad i sinnet att möta alla glada ansikten och pladdret i korridoren på morgonen och vad gör det då att de påverkat mig så att jag lagt mig till med ovanor som att säga "typ" då och då?

Livets motpoler

Ja, nu undrar säkert flera läsare vad som egentligen försiggår i Vallbo efter att de läst Holgers senaste inlägg där han visar lite...betänkligheter mot sin frus hästintresse?
Jag tror inte att "problemet" är så väldigt ovanligt. Hästar ÄR dyra i drift och det STÄMMER att de fordrar en hel del arbete.
Ändå förstår han och stöttar min passion för hästar som inte verkar ge med sig med åren, den bara ändrar sig lite. Just nu rider jag inte så mycket (men snart gör jag det igen :-), och mitt intresse för tävlingar har sjunkit betydligt de senaste åren. Förut kunde jag sitta och följa varje ekipage på tävlingar och noggrannt skriva upp varje delpoäng de fick. Numera åker jag gärna och hjälper till lite på tävlingarna för att få komma ut och träffa lite folk. På den nivån är det.
Men Holger har också sina passioner (och tur är väl det för mig)!
Till exempel så var han och hans kompis Lasse ute HELA NATTEN och fiskade på "strömmande - vatten - premiären" natten till den 1/6, och i morgon ska de till Norge och fiska lax.
Hans passion är något billigare, men kan nog lätt ta lika mycket TID i anspråk som hästarna!
Här en bild på några fina öringar som min käre man har fångat.

Varning för hästar!!!

Hej mina bröder, detta är en varning för hästar!!!

(eller en häst äter inte bara gräs)

 

Det bloggas nästan bara om dessa fantastiska djur på våran hemsida!

Man får lätt intrycket att dessa nyttiga, fullt ekologiska 

kreatur gör en massa nyttiga jobb åt oss här på gården. Många,

bland andra min fru, förknippar dessutom hästlivet med frihet och närhet till naturen. 

Dream on, så var det delvis på 50-talet, innan vi blev 

storkonsumenter och började jobba heltid långt ifrån våra hem.

 

Förut var hästarna bättre för vår Moder Jord. Då användes

den i det ekologiska kretsloppet. Nuförtiden behöver vi mängder av dieseldrivna

motorer för att överhuvudtaget kunna hålla oss med häst! Vi behöver en traktor som håller vägarna snöfria och lyfter fram de vita höbollarna till de hungriga djuren. Sedan behöver vi four-wheeldrive och boggietransport, för att komma till tävlingar och kurser.

En fyrhjuling är inte heller så dumt...

Slutligen blir det mycket bilkörning  till och från jobbet som vi behöver ha för att finansiera denna dyra hobby. 

 

Jag har förstått, att en passion för något eller en hobby oftast är ett 

glädjeämne, något att samlas kring och ha kul tillsammans med. Jag har 

själv haft mycket glädje av att få pyssla med hästarna. Det ska 

vara bra för själen, men det är cykling också.

 

Framför allt vill jag upplysa alla mina bröder som har träffat en hästfantast till kvinna,

och som ännu inte fått klart för sig vad det innebär:

Låt er inte luras! En sådan förtjusande hobby som hästar kostar svett och tårar,

med andra ord fysiskt arbete och kopiösa mängder med pengar. Har de väl gjort sitt intåg,

finns det ingen återvändo och ditt liv kommer aldrig att bli sig likt igen!

Dessutom är de inte så särskilt miljövänliga, med tanke på vad de förbrukar.

En häst äter inte bara gräs.

 

Bete finns det gott om men det räcker bara en väldigt begränsad tid i 

Skandinavien. Så det behövs hö inkört med traktor oftast konstgödslat 

och fraktat långa vägar. Sedan ska hästarna ha kraftfoder som är producerat i Brasiliens

regnskogar och på Polens slätter. Utrustningen är varken billig eller miljövänligt

framställd. Vad sägs om läder som garvas i Argentina, för att sedan transporteras till Island

för att bli en tygel som sedan skall säljas i Sverige?

 

Det behövs lite mer saker till din häst också: sadlar, grimmor, träns, försäkringar,

chipmärkning, täcken, transportskydd, longeringslinor, avmaskningsmedel, boots, saltstenar osv osv.

Är du inte själv hovlagare utan kanske bara en vanlig snickare,  så är det bäst att låta

hovslagarn ta hand om verkning och skoning helst var sjätte vecka. Stängslen måste noga underhållas annars hamnar hästarna i grannarnas trädgårdsland. Att hagarna 

behöver stängsel, isolatorer, elband, batterier och ett el-aggregat 

behöver jag inte påminna er om. Sedan behöver hästarna alltid ha 

tillgång till vatten. Det blir hinkar, vattenkoppar med nydragna 

vattenledningar eller vattentankar eller varför inte en eluppvärmd 

vattenhink så att vattnet inte fryser…

 

Glöm din dröm om att ladugården skulle kunnat vara en snickarverkstad! Den blir ett stall.

Där du hade familjens cyklar blir det nu boxplatser och av vinden där 

du hade ett trälager blir det hölada…allt ska byggas om! Till slut får 

man bygga sig en oisolerat friggebod där du får förvara dina brädor, ha verkstad och

hänga upp barnens cyklar samt skidorna, helst skall du också parkera traktorn där. Det blir liksom inte som man har tänkt sig...

 

Har du skaffat en häst så tänk på att hästar är flockdjur och att de på något vis

bara blir fler och fler och ännu fler, fast frugan ofta pratar om att minska ned och att några borde säljas.

 

Nu slutar jag, innan Tova får läsa det här och tycker att jag är för negativ...

Dessutom måste jag ut och bygga en hage innan min kära fru börjar tycka att jag suttit vid

datorn för länge...

 

Holger

Muninn från Vallbo

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mina två avkommor efter Draumur från Stallgården, den eldige hingsten vi hade här under två säsonger. Först blondinen Naela och nu börjar man också se vad det kan bli av lille Muninn, tvååringen u. Litla-Raud. Bägge två har förutom fina gångarter också väldigt trevligt temperament, är lättsamma att hantera och samarbetsvilliga.

På söndag skall Muninn och hans kompisar flyttas från den fantastiskt duktiga fotografen Ulrika Forsstedt, där de övervintrat, till Inger Jönsson i Gällö på sommarbete.

Draumur finns tyvärr inte längre, men hans avkommor lever vidare och förvaltar hans arv! Tack Erling och Lotta Rist Christensen för att jag fick förmånen att ha deras fina hingst på station!