Om man betraktar sig själv som en hink, där man fyller på kunskaper hela livet, så skulle den ju bli full till slut. Gamla, oviktiga kunskaper skulle rinna ut och nya fyllas på. Visst känns det ofta så när man exempelvis pluggar inför en tenta, att man fyller på och fyller på, för att sedan ha glömt allt man lärt sig en vecka senare. Som tur är fungerar inte människohjärnan riktigt så. Istället mognar "gamla" kunskaper och blir till en samlad livserfarenhet tillsammans med alla nya.
Ibland funderar åtminstone jag över varför man blir intresserad av att lära sig saker om en del udda ämnen, och varför man under livets gång byter intressefokus så som man gör.
En av mina elever kallade mig en gång för "en sån där språknörd" (efter engelskans "nerd") och jag blev så full i skratt. Dels för att han uppfattade mig som så petig och jobbig när jag rättade hans texter, men också för att jag gillar diskussioner som uppkommer i klassen om ord och dess ursprung. Varför säger man t ex idag "nerd" om någon som har lite udda intressen och inte för tio år sedan, och vad är en "emo"? Varför har en del ord negativ klang och en del positiv?
Ja, listan skulle kunna göras lång på mina udda intressen, men för tillfället funderar jag väldigt mycket på språk, kanske därför att jag just nu läser språkhistoria och nordiska språk på Mittuniversitetet. Hur kan man tycka att det är kul att sitta och fundera på vilket kasus och genus ordet "skoghenom" hade i en medeltida lagtext? Jag håller helt med min elev om det "nerdiga" med det hela, men det är faktiskt jättespännande att analysera gamla texter, för man får liksom höra röster ur det förflutna när man läser dem. Man förstår att människor hade samma glädjeämnen, samma oro och samma sorger som vi har nu. I en del texter, t ex gamla rättegångsprotokoll, är dialoger mellan parterna ordagrant återgivna, och där får man verkligen en inblick i hur folk hade det.
Snart ska jag skriva uppsats, och då tänker jag försöka mig på att skriva om invandrade islänningar i Sverige, hur de möter svenskan respektive hur de bevarar isländskan, vad "skandinaviska" är för något och hur den används. Hoppas jag hittar något villigt intervjuobjekt bland de islänningar jag känner i länet ;-)! Isländskan är för övrigt särskilt spännande, eftersom vi pratade ungefär som dem för ungefär 1000 år sedan! När jag nu så smått börjat lära mig läsa fornsvenska, så gick det mycket lättare att läsa en modern isländsk text!
2 kommentarer:
Hej Tova, du är en fena på att skriva intressanta inlägg i din blogg. Gillar det skarpt!
Har länge imponerats över islänningarna som är så duktiga på Skandinaviska. Så berätta mer om dinn uppsats och vad du kommer fram till.
Tack för din kommentar, den värmde! Trevlig fortsättning på helgen.
Läste nyligen att vi använder förmycket utropstecken idag när vi skriver (så kämpar med att sluta med det).
Jo, det där utropstecknet letar sig lite för ofta in i mina texter också, minsann (nu t ex höll det på att smyga in ett fast det skall vara punkt).
Skicka en kommentar