Höstens sista tur till Ridvadet

Idag hade vi vädergudarna emot oss när vi red ned till Ridvadet, jag och två damer från Östersundstrakten. Det blåste och regnade som bara attan, och vårt gamla avelssto Maia som numera tjänstgör som turhäst då och då, tyckte att det var en dum idé att rida ända dit ned. Hon testade att stanna ett par gånger för att se om ryttaren kunde gå att övertala, men icke.

Vi kämpade tappert på i regnet och väl nere vid sjön blåste det så vågorna skummade vita. Det blev en snabb fikapaus och sedan hem igen.

Skuggalisa känns så fin nu. Det spelar ingen roll vilket väder det är när vi far ut, att rida den hästen gör mig lycklig.

Bilden föreställer Skuggabaldur nere vid Ridvadet vid ett annat tillfälle.

Huginn från Vallbo

Tänk att ibland så "blir" bara saker till utan att man själv hinner fatta det! Huginn, en av våra uppfödningar, var nyss en valpig unghäst och nu är han plötsligt en välutbildad fyraåring med framtiden för sig, och dessutom har han hux flux hamnat i Umeå! Hur gick det till? Jo, jag skickade honom till Malin Bengtsson för inridning i våras. Tanken var att han sedan skulle säljas, men det gick trögt för att han var så ung (4 år) så nu har Malin hittat en mycket duktig fodervärd i Umeå vid namn Sandra, som ska vidareutbilda honom i vinter. Enligt Malin har han utvecklats oerhört positivt i ridningen trots sin ungdom, han har hittat tölten, är positiv till arbete och jobbar helt rätt med kroppen.

Själv har jag knappt sett honom på flera månader vilket förstås är tråkigt. Men om man har väldigt mycket att göra och ändå inte hinner rida sina hästar som man borde, så kan man faktiskt vara väldigt nöjd över att saker ibland bara"blir" utan att man fattar nånting.

Välkommen hem Pia-Lena, Martin och lilla Alma!

Så här stolt kan bara en nybliven pappa se ut! Bilden togs när Martin och Holger genomförde sina manliga ritual (cigarrökning) för att fira att lilla Alma på bilden nedan har kommit till världen! Den lilla familjen strålar av familjelycka, sådär så att man blir lite nostalgisk och tänker att kanske det skulle vara kul med en till....? Nejdå, skojar bara. För oss är det där med bebisar definitivt ett avslutat kapitel. För oss börjar det snart bli dags att vänta på barnbarn ;-)

Varning för kantarellsjukan

Kantarellsjukan är en sjukdom som företrädesvis drabbar människor under hösten. Den kan närmast beskrivas som ett slags maniskt tillstånd, och visar sig som ett överdrivet intresse för att plocka kantareller. Stirrande, frånvarande blick, överdrivet prat om kantarellställen och kantarelltillgång, extrem girighet, manipulation av medmänniskor för att få dem att avslöja sina kantarellställen och ev viktnedgång pga det myckna rännandet i skogen är några av symtomen som visar sig. Dessutom utvecklar personerna asociala drag då de aldrig är hemma och tar hand om hus, hem och familj och deras vänner får aldrig träffa dem för de är bara ute och springer i skogen. Det kan innebära ett stort lidande för anhöriga och vänner att ha en kantarellsjuk person i sin närhet.
Personer som drabbats av kantarellsjukan ger ett allmänt rastlöst intryck, och denna rastlöshet kan endast bli stillad av att personen i fråga får komma ut i kantarellskogen.
Sjukdomen kan variera i art och grad under kantarellsäsongens gång. Den börjar med en nästan desperat jakt på gula kantareller, för att senare på säsongen övergå till ett mer sofistikierat intresse för trattkantareller, som är svårare att upptäcka och kräver mer finess i sökandet.

Det luriga med sjukdomen är att den också verkar smittsam, vilket gör att man också kan misstänka ett virus, eventuellt en mutation av svininfluensan, och forskare lutar nu åt att kalla den "Trynus trattus kantarellus". Tyvärr måste vi meddela att flera personer i vår familj redan har drabbats av den allvarligare formen av sjukdomen. Att umgås med oss kan för tillfället medföra stora risker då alla löper risk att smittas.

Nu kan vi inte skriva mer, kantarellerna väntar och vi har en inbördes tävling på gång....hoppas vi INTE syns i skogen!!

Fjälltur!

Så har vi då genomfört årets kompis- fjälltur till Issjödalen, jag och några vänner och deras hästar.

Vi samlades på fredag kväll, fast beslutna att genomföra turen trots att regnet hällt ned hela fredagen. En fjälltur per år måste man bara fåt till!

Tro det eller ej, men på lördagen föll det inte en endaste droppe på oss under hela turen!

Det blåste lite i början, men när vi åt Marias medhavda ärtsoppa vid lunchstoppet vid Pyramiderna, var det helt vindstilla och solen behagade till och med titta fram en smula.

Vi fick en kanontur, helt enkelt. Uppe på platån ovanför Issjödalen fick vi till härliga tölt - och galoppsträckor som jag tror att de flesta av oss sent ska glömma.

Flera av oss som red är inbitna bloggare, och jag tror att det kommer dyka upp fler bilder och resereportage på Maarits och Joannas bloggar inom en snar framtid, men jag är först ut eftersom jag blev hemmavid vid dagens tur till Bäverkroken och Ridvadet.

Familjen är viktigare än hästar, Sofia tyckte inte om att mamma skulle rida hela dagarna den här helgen så då får man vackert stanna hemma.

I skrivande stund sitter de säkert och gottar sig nere vid Ridvadet. Jag är avundsjuk men det känns ändå skönt att vara hemma och ta det lite lugnt också.

Ibland är till och med en stubbe vacker

Ikväll var jag och lillan, Sofia, ute och "joggade" runt elljusspåret. Det händer nämligen fortfarande att jag får för mig att jag ska delta i nästa års Sankt Olofslopp, även om det hittills bara resulterat i högst sporadiska turer i spåret.

Ikväll var luften så klar och ren, och färgerna överallt liksom blålila. Vi hittade svampar lite här och var, mest rynkad tofsskivling, "rynklingar" som Sofia kallar dem.

Det händer att man har magiska stunder när man är ute i naturen, och ikväll var det en sådan kväll. Tänk att man får vara frisk, att man får uppleva att vara ute i skogen med sin lilla dotter, och att se på skiftningarna i naturen tillsammans.

Här och var är skogen påverkad av människan, men för det mesta är allt orört och oerhört vackert i sin anspråkslöshet.

Ibland är till och med en grå liten stubbe vacker. Den berättar om en svunnen tid, om att livet kommer och går, och att nytt liv alltid spirar ur det gamla.