Ikväll var jag och lillan, Sofia, ute och "joggade" runt elljusspåret. Det händer nämligen fortfarande att jag får för mig att jag ska delta i nästa års Sankt Olofslopp, även om det hittills bara resulterat i högst sporadiska turer i spåret.
Ikväll var luften så klar och ren, och färgerna överallt liksom blålila. Vi hittade svampar lite här och var, mest rynkad tofsskivling, "rynklingar" som Sofia kallar dem.
Det händer att man har magiska stunder när man är ute i naturen, och ikväll var det en sådan kväll. Tänk att man får vara frisk, att man får uppleva att vara ute i skogen med sin lilla dotter, och att se på skiftningarna i naturen tillsammans.
Här och var är skogen påverkad av människan, men för det mesta är allt orört och oerhört vackert i sin anspråkslöshet.
Ibland är till och med en grå liten stubbe vacker. Den berättar om en svunnen tid, om att livet kommer och går, och att nytt liv alltid spirar ur det gamla.
1 kommentar:
Det var djupt! Skulle min vän i Ole Dyrhaug i Norge ha sagt. Det finns en liten poet i dig tror jag. Håller med skogen är vacker, speciellt på hösten.
Skicka en kommentar