söndag 31 maj 2009

Potatissättning!

Här syns Holger i sitt rätta element: potatisbacken! Nu är potatisen i jorden och överlevnaden är förhoppningsvis tryggad för nästa vinter.

Man känner liksom en särskild tillfredsställelse när man odlar sin egen potatis. Det blir mat till både oss själva och gästerna, och man känner sig särskilt nöjd när man kan servera sin egen potatis till dem.

Författaren Karl Jonas Love Almqvist lär en gång ha skrivit att det var "freden, vaccinet och potäterna" som var förklaringen till Sveriges relativa välstånd sedan 1800 -talet. Tål att tänkas på och vara tacksam för.

Vi har också Trolla att tacka för att potatisåkern blev så fin år. Fina, fina Trolla!

fredag 29 maj 2009

Snart helg

Nu ska jag bara iväg och jobba några timmar, sedan bär det av till våra goda vänner Gudni och Lena i Västeråsen! Sedan flera år tillbaks, gör jag och Sofia (min lilla dotter) regelbundet besök hos dem. Det är när vi känner att det börjar dra i "Väseråsen- tarmen" som ett besök måste ske, och det är med ungefär två månaders mellanru.
Sofia är så god vän med G & L :s barn Lindarós och Oskar, ända sedan de fann varandra i ett dike på någon av Wångens tävlingar för länge sedan där de lekte allehanda lekar, och jag och G & L har alltid en massa att avhandla kring hästeriet. Dessutom brukar det ibland bli någon trevlig ridtur i omgivningarna runt Västeråsen.
Gå gärna in på deras hemsida www.vasterasen.com och se vad de har att erbjuda, det är inte lite!! Sofia ska t ex gå på ridläger där i sommar, men de bedriver också hingststation, ridskola och turridning.

torsdag 28 maj 2009

Inackorderade hästar och deras människor

De senaste åren har jag fått alltfler inackorderade hästar på gården. Det passar mig utmärkt sedan min äldsta dotter Emma blivit stor och flyttat hemifrån, och därmed lämnat mig rätt ensam med mitt hästintresse. Visst, Holger rider nån gång ibland och hjälper mig med det mesta, men han tycker att det är betydligt roligare att åka telemark än att rida, om man säger så. Det är kul med inackorderingarna, men framför allt med deras tillbehör i form av sina ägare!
Den fantastiska nordsvensken Trolla har jag redan bloggat om, likväl som hennes fodervärd Martin som numera gör VÄLDIGT mycket karljobb på gården (kör fram balar, röjer sly i hagar, byter däck på hästfinkan mm)! Hans sambo Pia -Lena har två islandshästar, Rispa och hennes föl Aska (2 år) som hon fick med sig efter att ha jobbat på Island. Pia -Lena och Martin har sedan augusti förra året till och med FLYTTAT hit till Vallbo och med dem har vi helt enkelt jättetrevligt!
Sist men inte minst har vi Maria och hennes Svala, ett fyraårigt sto som ska ridas in nästa vinter. Maria älskar Vallbo, hon har bott här och längtar ständigt tillbaks. Som tur är så har hon Svala här fortfarande, och hon brukar hålla kurser i yoga hos oss varje torsdag. Ibland när hon får en stund över så lånar hon Maia och rider en sväng efter yogan, som en fin avslutning på dagen. Bilden på Maria och Maia togs ikväll, torsdag den 28/5 och visar ett grönskande Vallbo i bakgrunden, men ännu snöfläckar på Middagsvalen.

onsdag 27 maj 2009

Utvandrarna tillbaks

Idag kom Holger och Jonathan hem från "The Big Apple". De hade mycket att berätta men var förstås ordentligt trötta efter flygresan. Kontrasten till Vallbo måste vara total. Jonathan tyckte inte alls att "borta bra men hemma bäst" stämmer utan längtar tillbaks dit redan.
Jag tycker i alla fall att det är skönt att ha dem hemma igen, här behövs lite manliga krafter då alla hagar ska sättas upp och mycket annat ska göras.

tisdag 26 maj 2009

Ridvadet över Ottsjön

Om man kommer till Vallbo och rider, så bör man inte missa en tur över Ridvadet. På bilden syns en tysk flicka på Skuggabaldur då de just passerat vadet. Denna välkända led går rakt över en sandbank i Ottsjön, och man kan nästan känna historiens vingslag när man tar sig över den.Redan under 1600- talet, de stora nordiska krigens tid, red kurirer i sporrsträck från Ede skans i Värmland. över Ljungdalen, Lunndörren, Ridvadet och vidare till Duveds skans med viktiga meddelanden. Jag har läst att en sådan tur kunde ta 12 dagar!
Sedan kom leden att användas som viktig postled ända fram tills vägen byggdes i början av 1900- talet. Idag kan man lätt nå vadet både från Ottsjö och Vallbo, och mitt emellan byarna, i höjd med Fångåmon, finns en fin liten rastplats med namnet "Post -Johans torg", där det finns en fin liten postlåda uppspikad på en stolpe.Det är en knapp mils ridväg mellan Vallbo och Ottsjö, och i bägge byarna finns möjligheter till bete för hästarna och mat och husrum för människorna. Perfekt dagstur med andra ord.
Själva vadet är 6 -700 m långt och för det mesta ca 60 cm djupt. Man kan under lågvattenperioder rida i princip torrskodd över hela vadet. På sidan mot Ottsjö måste man hitta den bästa övergången, för är en djupfåra som hästarna annars kan behöva simma några tag över.
Själv lyckades jag i somras, ridandes på Litla- Raud bli rejält uppskrämd och få en liten "hang upp" på Ridvadet. Allt gick bra fram till djupfåran, där mina entusiasiska medryttare Holger och Joanna, som påstod sig känna till den rätta vägen, skickade mig och världens snällaste Litla rakt ned i djupfåran, där HON BARA SJÖNK med mig på ryggen!!
Med mig i panik klamrandes fast och med Joannas glada tillrop "styr mot stranden" tog det några skräckfyllda sekunder innan mitt hjärnsläpp släppte, Litla tog kommandot under vattnet, vände tillbaks till de andra hästarna och tryggheten, jag hoppade av och Litla kom upp ur vattnet. Uppenbarligen hade vi tagit fel väg!!!
Dyblöta stod vi sedan där bägge två och pustade och fattade inte riktigt vad som hänt. SEDAN hittade vi den riktiga vägen och kunde ta oss över, men då gick jag i halvmeterdjupt vatten hela vägen bredvid Litla. Stackars häst!!
Efter det där fick jag vissa problem med Ridvadet ett tag, men jag blev botad efter att vi guidade Wångeneleverna över då jag liksom bara fick lov att vara kaxig och verka världsvan. Men nog syns det på nästa bild att jag kurar ihop mig av olust på Maia inför det som komma skall, när vi är på väg dit över stranden...;-)


måndag 25 maj 2009

Avelsbedömning på Wången


Jaha, nu har man fått en till sak att vara nervös inför. Igår skickade jag in anmälan av Naela till bedömningen på Wången till avelskansliet, sedan jag och Malin beslutat oss för att "köra".
Hon har stått ett par veckor, för Malin tyckte att hon plötsligt hade känts lite trött i ridningen. Vi tänkte att hon ju är så ung ännu så det gör inget om vi skjuter på det i ett år. Vis av erfarenheterna med Skuggalisa så vill jag absolut inte att det skall pressas fram något hos Naela, kanske med skador som följd.
Hur som helst provade Malin henne igår igen, och då var hon sitt gamla jag igen, dvs JÄTTEPIGG, och ja, nu är hon anmäld!
Min dotter Sofia 9 år, den stolta ägarinnan till Naela, tror förstås att hon skall få jättehöga poäng för "skönhet" (dvs exteriör), men hos den luttrade mamman tas inget ut i förskott.
På bilden syns Malin på Naela från vintertölten på Wången i mars var det väl. Lite bra att hon har fått prova på att springa fram och tillbaks på travbanan, där bedömningen också kommer att hållas.
På samma vintertölt gjorde Sofia också tävlingsdebut på Naelas mamma Maia, en likaledes pigg 22- årig dam som för övrigt också gjorde tävlingsdebut. Det gick riktigt bra, men det hade kunnat gå sämre om dumma mamman Tova kvällen innan inte hade lyssnat på kloke Gudni, som insisterade på att Maia nog borde ha broddade skor om hon skulle vara med, och resolut slog dit två stycken på framfötterna.
- Det behövs väl inte, sade dumma mamman som trodde att det var lika torr och fast snö på Wångens travbana som hemma i Vallbo där vi kört barfota hela vintern.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Gudni för att han var så bestämd, för Wångens travbana visade sig bestå av SPOLAD IS och Maia halkade rätt bra med bakbenen när de red fram och tillbaks under sina fyra sträckor. Lyckligtvis höll hon sig på benen tack vare framskorna.
KONKLUSION: MAN ÄR ALDRIG FÖR GAMMAL FÖR ATT GÖRA DUMMA SAKER!!!

fredag 22 maj 2009

Gäster


Idag har vi en grupp gäster från Småland här, och tidigare i veckan var Birka folkhögskola här med en grupp. Fullt upp för mig alltså och Holger som är borta och "softar" i New York! Men det är bara trevligt att det rör på sig lite under lågsäsong också. Det är släktingar till våra goda vänner och grannar Mats och Karin Eriksson som letat sig upp hit till Kristihimmelsfärdshelgen. Mats och Karin är naturfotografer med mycket mera och driver företaget http://www.taiga.z.se/. Det är Mats och Karin som har tagit rovdjursbilderna som numera pryder våra pensionatsrum.
Snart ska jag iväg till potatislandet, för gissa vem som är där? Jo, favoritnordsvensken Trolla som skall plöja raderna till potatissättningen! Solen skiner, svalorna flyger och vad gör det då att Holger via Skype i morse meddelade att de hade besökt Central Park i New York i 30 graders värme?

torsdag 21 maj 2009

Det är (nästan) aldrig för sent

Det händer att det kommer människor hit och rider. För det allra mesta försöker jag tillgodose mina kunders behov, och för det mesta har jag något att erbjuda. Vi har ju inte så många hästar,
så vi kan inte ta emot så många personer samtidigt, men det passar mig bra för jag vill kunna ägna mig ordentligt åt dem som jag tar emot.
I alla fall så ringde mig en dag en dam från Åre, och undrade om hon inte möjligtvis kunde komma och få rida några lektioner hos mig, för hon hade bokat en ridresa till Island i augusti!
"Självklart", sade jag och berättade vad jag hade att erbjuda. "Det hör också till saken att jag är 67 år", avslutade damen som om det vore en besvärande omständighet för mig. "Jaha", tänkte jag utan att reflektera så väldigt mycket över det. Vill damen rida så ska hon få rida, och vad spelar det för roll hur gammal man är?



Sagt och gjort, och Gunilla som hon heter, har sedan vid ett antal tillfällen förgyllt min vardag!Hon har bara ridit på gamla Maia, 22 år, som ibland tycker att hon med ålderns rätt kan få göra lite som hon vill. Hon testar gärna ovana ryttare och ser om kan stanna och få gå hem istället för att ranta runt på ridbanan, som hon tycker är rätt tråkigt.
Det roliga är att Maia och Gunilla är som skapta för varandra! Maia har inte dummat sig en enda gång, och hon och Gunilla går från klarhet till klarhet i sin utveckling tillsammans. Gunilla, som är sjukgymnast, har en så fin naturlig följsamhet på hästryggen och det uppskattar Maia.
Vi brukar börja med lite lektionsridning på riplan, och sedan rider vi ut, dvs Gunilla rider och jag springer efter! Visst ser det kanske lite roligt ut med mig larvandes efter, men det fungerar jättebra och alla är vi nöjda med upplägget. Jag själv för att jag får lite välbehövlig motion, Maia för att hon får sällskap och Gunilla för att jag kan prata med henne medan hon rider.
Jag hjälper henne till fots att anpassa tölthastigheten, jag kan titta hur hjälpsamordningen fungerar och jag tipsar henne när vi testar sådant som klättring och vad över bäckar. Att ta sig fram i besvärlig terräng är väl en nog så bra övning inför en islandsresa, tänker jag mig.

På bilden syns Gunilla och Maia uppe på Potatisbacken i Vallbo, dit de just klättrat. Middagsvalen, "Vallbos egna lilla fjäll" syns i bakgunden. Visst matchar häst och ryttare varandra!

onsdag 20 maj 2009

Ny hemsida

Idag har Joanna Sätter releasat vår nya hemsida, www.vallbo.nu!
Jag måste säga att jag är mycket nöjd över resultatet. Joanna har varit så skicklig i att läsa av vad vi ville med vår hemsida, samt i att omsätta det vi önskade i bild och text. Så arbetar ett proffs, tack Joanna!!
Vi vill ju ha lagom många gäster på pensionatet, då vi måste klara av vår övriga vardag också förutom att kunna ge ett gott värdskap till dem som kommer. Men vi hoppas ändå att fler skall få upp ögonen för Vallbo och Per-Olsgården nu i och med hemsidan som ger en bra bild av vårt ställe.

tisdag 19 maj 2009

Skuggalisa från Vallbo

Ni som känner mig och brukar prata häst med mig, vet att samtalet förr eller senare brukar spåra in på ett för mig laddat ämne: Skuggalisa! Ni som läser det här och inte utsatts för utläggningar om denna häst, kan antingen strunta i att läsa det för det är ett lite "fjolligt" inlägg ni har framför er, eller läsa det nu så har ni det gjort. Jag ska försöka att inte i bloggform uppehålla mig alltför mycket kring henne framöver, av hänsyn till mina eventuella läsare.

Skuggalisa från Vallbo är ett resultat av vår första säsong som hingsthållare då Flipi från Österåker var här. Skuggalisas mamma Brá fra´Ytra- Dalsgerdi fick jag förmånen att låna för betäckning av Linda Öhlund, som "ärvt" henne då hennes ägare Robert Westling i Bygdeträsk, en pionjär i islandshästsammanhang i Sverige, tragiskt gått bort.
Skuggalisa är alltså min egen uppfödning, och vilken tur sedan att hon precis är den häst jag alltid drömt om! När jag rider på henne, så åker mungiporna automatiskt upp till öronsnibbarna på mig, och alla små och stora vardagsbekymmer känns som bortblåsta. Hon har en sådan framåtanda, ett sånt mod, så härliga och mjuka gångarter så man bara njuter. Ibland känns det som att man sitter på ett kilo nitroglycerin, som inte exploderar utan bara vill framåt. Alltså, hon bjuder på en jättehärlig ridkänsla, om hon inte är på sitt sämre humör, vill säga. Då kan hon istället bjuda på en mängd protestaktioner av olika slag, t ex stegring.
Planen var att hon skulle avelsbedömas, och flera såg potentialen i denna häst. Jag har fått ovärderlig hjälp av Gudni Àgustsson och Gudmundur Einarsson med träning och ridlektioner, men hon följde alltid ett visst mönster i träningen. Först gick hon kanonbra i januari- februari, för att sedan börja tjorva mer och mer och gå sämre i mars - april. De blev aldrig någon bedömning, utom en som femåring som inte gick så bra.
Efter två säsonger då samma mönster upprepades, åkte jag till ATG för att kolla henne "för säkerhets skull", och då var hon JÄTTEHALT på flera ben vid böjprov! Inte undra på att hon protesterade. Efter diverse verkningslösa behandlingar så bestämde vi oss för att helt enkelt ställa av henne under ett år och där är vi nu. Hon har stått i hagen i ett år, är ohalt men jag drar mig för att sätta igång henne igen. Tänk om det blir på samma sätt?
Igår skrev jag att jag har blivit lite bekväm av mig och är rädd för björnar. Visst är det så, men det finns också en annan orsak till att jag inte rider längre. Det tog mig helt enkelt ganska hårt att jag har suttit och ridit på Skuggalisa under längre perioder, utan att fatta att hon egentligen var halt! Visst, jag är inte världens bästa ryttare, men så pass mycket erfarenhet borde jag väl ändå ha att detta skulle märkas? Man känner sig som en idiot helt enkelt, och djurplågare.
Det underliga var att ingen annan heller såg eller märkte att hon var halt, och jag är ändå omgiven av hästkunnigt folk, men det var en klen tröst.
Det är konstigt hur man reagerar när någonting går så här snett. Jag har vidtagit alla åtgärder som behövts och varit en trogen ATG- kund med henne. Ändå har jag nästan velat undvika henne hela vintern, bara skött henne så som man ska, och sedan försökt förtränga henne.
Det måste vara en slags sorgebearbetning som jag håller på med, men det är då underligt att det ska ta så lång tid! Rädslan för att jag ska rida henne halt igen är så stor att jag inte törs prova, är min egen analys av det hela. Jag ÄLSKAR att rida och har gjort det i hela mitt liv, men nu har jag kommit in i någon slags kan- inte -rida- lika- bra- att - låta -bli - depression. Det vore tråkigt om jag skulle sluta av den här orsaken. Dessutom har jag fler skruttiga hästar att berätta om, men det tar vi någon annan gång. Kanske.

måndag 18 maj 2009

Björnfrossa

Ja, alltså, egentligen borde jag ju ha påbörjat den joggingsäsong som jag borde ha på somrarna, men två saker håller mig underligt nog tillbaka.
Den första är att jag tyvärr börjar bli lite bekväm av mig. Soffan är väldigt skön på kvällarna, och först måste en tidning läsas och så vidare och så vidare. Denna bekvämlighet börjar få ett visst övertag i min karaktär. Jag kan också erkänna att jag nästan inte ridit alls i vinter, jag som kämpade på i mörkret och snöyran med Skuggalisa året dessförinnan! Men där kan jag också skylla på att flera av mina hästar har varit skruttiga av olika orsaker som jag kanske redogör för i något senare inlägg.
Nog om det.
Den andra orsaken till min frånvaro av motion, är faktiskt att det numera verkar ha blivit ett Björnland i skogarna runt Vallbo! Bilden som föreställer Holger bredvid det som är kvar av en björnriven älg, togs i april ca 2-3 km från Vallbo, och ni ska inte tro att det räckte med den älgen, det låg visst TRE björnrivna älgar i samma område! Också nu i maj får vi höra om björnhonor med tre ungar här och andra björnar där. Det verkar krylla av dem!
Visst är väl det om något ett giltigt skäl till att man inte bör vara ute och jogga, (eller rida?) i skogen? Soffan känns plötsligt ännu lite skönare....

söndag 17 maj 2009

Fjällturer i sommar?

Nu när sommaren snart är här är det inte utan att man börjar drömma sig tillbaks till de underbara fjällturer vi har haft här under de senaste somrarna. Bilden förställer mig själv och ett antal av Wångens islandshästar med tillhörande Hästguideelever, då vi hade en av de vanligt förekommande "tappskopauserna".
Vi guidade det här gänget under sex dagar ute i fjäll och skog, och hade väldigt trevliga dagar tillsammans. Tyvärr verkar det inte bli någon upprepning av projektet i år pga anledningar som jag inte riktigt minns, men minnena från fjolåret lever kvar.
Ett säkert tips till dig som funderar på att ge dig ut på fjälltur med din häst i sommar: lär dig först att slå på en tappsko! Detta var Wångens elever mycket duktiga på. Därför kunde jag stå och ha trevligt och babbla lite som jag så gärna gör, istället för att kämpa med böjda skor som inte ville ville bli ditslagan, när detta hände :-)!

lördag 16 maj 2009

New York

Idag har jag lämnat två mycket förväntansfulla herrar på tåget till Stockholm, där planet till New York väntar. När Jonathan bröt armen i skidbacken i vintras, så lovade vi honom att han och Holger skulle få åka dit i maj när allt är läkt. Sagt och gjort, nu är de snart där! De ska vara borta i 10 dagar tillsammans med Jonathans bästa kompis Elias, och bo hos en kompis i Brooklyn.
Det är lite roligt hur saker och ting kan bli. Holger och jag, som är uppväxta i Tyskland respektive Stockholm, längtade alltid till landsbygden och vildmarken som unga. Vårat mål var en egen gård på landet, och det har vi uppnått.
Vår lille son däremot, som är uppväxt på landet nästan ute i vildmarken, längtar istället till den största storstaden man nästan kan hitta på jorden!
Nu ska man alltså ta hand om allting själv i nästan två veckor. Hästar, ungdomar, Sofia, hagar som ska byggas, frön som ska sättas, gården som ska städas. Dessutom 60 nationella prov i svenska som ska rättas, skolavslutning som ska organiseras osv. Jag blir alltså inte sysslolös!
Men det är inte synd om mig, nejdå. Jag fick ju åka till Österrikiska alperna på skidresa i vintras och bo på lyxhotell med spa och allting, så det går ingen nöd på mig. Det enda som är synd är att vi i stort sett aldrig kan åka nånstans tillsammans Holger och jag, för vi har så mycket hemma som binder en av oss att ständigt vara på plats. Men, som man bäddar får man ligga heter det ju, och det är mer än sant.

fredag 15 maj 2009

Inte bara islandshästar

Ni får ha lite överseende med mig innan jag kommer in i det här med bloggandet. Jag glömde förstås skriva vem den fina isabellen på första bilden är! Hon heter Naela från Vallbo och är 5 år, e. Draumur från Stallgården och vårt gamla sto Maia. Naela är under utbildning hos den mycket kompetenta unghästtränaren Malin Bengtsson i Oviken, www.toltkraft.se.
Planen är avelsvisning framöver, vi får se om det blir på Wången i juni.

Efter att mitt liv under de senaste 17-18 åren till stor del har dominerats av islandshästar, börjar det numera hända underliga saker. Jag har blivit kär i en nordsvensk! Trolla heter hon som har stulit mitt hjärta. Hon är ett 23- årigt nordsvenskt brukssto, ägd av Elin som har Rid i Jorm, men numera utlånad till Martin Elofsson som har henne inhyrd hos mig. Hon är MONUMENTAL! Alltså väldigt stor. Hjälp, hur ska jag kunna fodra denna jättehäst, var min första tanke när jag såg henne.
Efterhand har hon dock visat enorma kvaliteteter, och numera följer jag med stort intresse hur hon harvar både ridplanen och potatislandet, hur hon drar hem ved från skogen och hur hon bär olika ryttare utan att knorra över någonting. Hon är helt enkelt oerhört rutinerad och cool, och hon bara gör allting man begär av henne utan att blinka.
Särskilt imponerad av henne blev jag när jag såg hur hon lydigt stod blickstilla i skogen medan Martin var upptagen av att lasta ved på stöttingen. Vilken HÄST!
Att kunna använda sin häst till något nyttigt, istället för att de bara står och kostar pengar som mina hästar har en tendens att göra, känns väldigt nytt och spännande för min del.
Det är också lite roligt att höra gubbarna i byns kommentarer när de ser Trolla. De blir som "förtrollade", får något drömskt i blicken och utbrister att "äntligen finns det en RIKTIG häst i Vallbo", och de börjar genast fundera på om de inte har några gamla plogar och eller harvar ståendes i sina gömmor.
Tänk att Trolla skulle få ett så kungligt mottagande i Vallbo på sin ålders höst!

Mitt livs första blogg-inlägg!

Vad passar bättre för en nyinvigd bloggare än att lägga in en bild på sitt största intresse, i mitt fall islandshästar! Idag har vår kompetenta och trevliga webbdesigner Joanna varit hemma hos oss och hjälpt oss med vår nya, fina hemsida och vår blogg, och den 15/5 ser ni resultatet. Det skall bli mycket trevligt att vara bloggare, och jag tror att det finns en viss risk att jag blir en flitig sådan.

Paddling

Nu har snön smält.... Storån