Det är (nästan) aldrig för sent

Det händer att det kommer människor hit och rider. För det allra mesta försöker jag tillgodose mina kunders behov, och för det mesta har jag något att erbjuda. Vi har ju inte så många hästar,
så vi kan inte ta emot så många personer samtidigt, men det passar mig bra för jag vill kunna ägna mig ordentligt åt dem som jag tar emot.
I alla fall så ringde mig en dag en dam från Åre, och undrade om hon inte möjligtvis kunde komma och få rida några lektioner hos mig, för hon hade bokat en ridresa till Island i augusti!
"Självklart", sade jag och berättade vad jag hade att erbjuda. "Det hör också till saken att jag är 67 år", avslutade damen som om det vore en besvärande omständighet för mig. "Jaha", tänkte jag utan att reflektera så väldigt mycket över det. Vill damen rida så ska hon få rida, och vad spelar det för roll hur gammal man är?



Sagt och gjort, och Gunilla som hon heter, har sedan vid ett antal tillfällen förgyllt min vardag!Hon har bara ridit på gamla Maia, 22 år, som ibland tycker att hon med ålderns rätt kan få göra lite som hon vill. Hon testar gärna ovana ryttare och ser om kan stanna och få gå hem istället för att ranta runt på ridbanan, som hon tycker är rätt tråkigt.
Det roliga är att Maia och Gunilla är som skapta för varandra! Maia har inte dummat sig en enda gång, och hon och Gunilla går från klarhet till klarhet i sin utveckling tillsammans. Gunilla, som är sjukgymnast, har en så fin naturlig följsamhet på hästryggen och det uppskattar Maia.
Vi brukar börja med lite lektionsridning på riplan, och sedan rider vi ut, dvs Gunilla rider och jag springer efter! Visst ser det kanske lite roligt ut med mig larvandes efter, men det fungerar jättebra och alla är vi nöjda med upplägget. Jag själv för att jag får lite välbehövlig motion, Maia för att hon får sällskap och Gunilla för att jag kan prata med henne medan hon rider.
Jag hjälper henne till fots att anpassa tölthastigheten, jag kan titta hur hjälpsamordningen fungerar och jag tipsar henne när vi testar sådant som klättring och vad över bäckar. Att ta sig fram i besvärlig terräng är väl en nog så bra övning inför en islandsresa, tänker jag mig.

På bilden syns Gunilla och Maia uppe på Potatisbacken i Vallbo, dit de just klättrat. Middagsvalen, "Vallbos egna lilla fjäll" syns i bakgunden. Visst matchar häst och ryttare varandra!