tisdag 26 maj 2009

Ridvadet över Ottsjön

Om man kommer till Vallbo och rider, så bör man inte missa en tur över Ridvadet. På bilden syns en tysk flicka på Skuggabaldur då de just passerat vadet. Denna välkända led går rakt över en sandbank i Ottsjön, och man kan nästan känna historiens vingslag när man tar sig över den.Redan under 1600- talet, de stora nordiska krigens tid, red kurirer i sporrsträck från Ede skans i Värmland. över Ljungdalen, Lunndörren, Ridvadet och vidare till Duveds skans med viktiga meddelanden. Jag har läst att en sådan tur kunde ta 12 dagar!
Sedan kom leden att användas som viktig postled ända fram tills vägen byggdes i början av 1900- talet. Idag kan man lätt nå vadet både från Ottsjö och Vallbo, och mitt emellan byarna, i höjd med Fångåmon, finns en fin liten rastplats med namnet "Post -Johans torg", där det finns en fin liten postlåda uppspikad på en stolpe.Det är en knapp mils ridväg mellan Vallbo och Ottsjö, och i bägge byarna finns möjligheter till bete för hästarna och mat och husrum för människorna. Perfekt dagstur med andra ord.
Själva vadet är 6 -700 m långt och för det mesta ca 60 cm djupt. Man kan under lågvattenperioder rida i princip torrskodd över hela vadet. På sidan mot Ottsjö måste man hitta den bästa övergången, för är en djupfåra som hästarna annars kan behöva simma några tag över.
Själv lyckades jag i somras, ridandes på Litla- Raud bli rejält uppskrämd och få en liten "hang upp" på Ridvadet. Allt gick bra fram till djupfåran, där mina entusiasiska medryttare Holger och Joanna, som påstod sig känna till den rätta vägen, skickade mig och världens snällaste Litla rakt ned i djupfåran, där HON BARA SJÖNK med mig på ryggen!!
Med mig i panik klamrandes fast och med Joannas glada tillrop "styr mot stranden" tog det några skräckfyllda sekunder innan mitt hjärnsläpp släppte, Litla tog kommandot under vattnet, vände tillbaks till de andra hästarna och tryggheten, jag hoppade av och Litla kom upp ur vattnet. Uppenbarligen hade vi tagit fel väg!!!
Dyblöta stod vi sedan där bägge två och pustade och fattade inte riktigt vad som hänt. SEDAN hittade vi den riktiga vägen och kunde ta oss över, men då gick jag i halvmeterdjupt vatten hela vägen bredvid Litla. Stackars häst!!
Efter det där fick jag vissa problem med Ridvadet ett tag, men jag blev botad efter att vi guidade Wångeneleverna över då jag liksom bara fick lov att vara kaxig och verka världsvan. Men nog syns det på nästa bild att jag kurar ihop mig av olust på Maia inför det som komma skall, när vi är på väg dit över stranden...;-)


2 kommentarer:

Joanna sa...

Ja det var inte en rolig upplevelse, men ni klarade det galant och några fler turer på "rätt" ställe så är du botad! Längtar till att komma och rida i sommar, undrar bara när...

Maarit, sa...

Undrar vad mina fyraåringar säger om en sådan tur. Men man skall börja tidigt, att öva... I dag går stoet långa lopar kring vattenpölarna, så det blir nog en lång dag vid ridvadet för mig!