Livets goda, samt några tankar om pedagogik

Ibland får jag en stund för mig själv på kvällen. Det händer inte ofta, men just ikväll så är Holger ute och fiskar, och då är det inte utan att jag sitter här och blir lite filosofisk.

Jag råkade hitta en del fina bilder från Wångenelevernas tur förra sommaren.

Den första är tagen ur "fågelperspektiv" över Ridvadet, ni kanske kan förstå att man kan känna sig lite liten när man är där mitt ute i sjön.

Den andra visar mig på Maia och Holger PÅ EN HÄST (närmare bestämt världens bästa Litla)!!

Var det inte han som inte gillade hästar? Jag tycker mig bestämt se att han till och med ser lite nöjd ut ;-).

Den tredje bilden visar oss, Herr och Fru Hultqvist Kott. Jag tycker mig nog se att jag tittar lite förälskat på min man :-). Vi är inga snyggingar längre, men vad gör det så länge man får vara frisk?

Jag håller med min kära lärarkollega och vän A-K som kommenterade tidigare att "bättre en glad fru och några hästar än en sur fru och inga hästar".

Just ikväll känner jag ett sånt härligt lugn i livet. Nyss har jag pratat med lilla mamma som fyllde år i tisdags, och med min älskade Emma som jag snart kanske får träffa om vi åker till Gotland tillsammans. Jag har rättat alla prov, satt alla betyg, gjort all bokföring och ungarna kom i säng i tid (för en gångs skull).

Nästa vecka släpper jag iväg alla "mina" nior ut till sina nya äventyr. När jag fick den klassen i åttan så var de en hoper misstänksamma, avvaktande ungar som bligade på mig under luggen och ifrågasatte det mesta jag sade för säkerhets skull. Nu efter två år är vi nästan som en enda stor familj, och jag kommer att sakna dem mycket. De håller mig ung!

Många tror att det är svårt att vara högstadielärare. Tvärtom, säger jag! Det är jättelätt, bara man kommer på den enda riktiga nyckeln till framgång. Det är att ärligt tycka om varenda elev, och att visa det så ofta man kan. Jag tror på att "älska ihjäl" eleverna. Även när de gör dumma saker, ska man ställa upp på dem och ge dem en chans att rätta till saker. Man kan alltid ge dem ett vänligt ord, en klapp på axeln eller en kram, så kommer de automatiskt att börja prestera precis det de ska för att lyckas.

Det här med pedagogik tycker jag är nästan lika spännande som hästar, och det kan vara svårt att stoppa mig när jag väl kommit igång med mitt prat om detta med att tycka om sina elever.

Tyvärr möter jag av och till lärare som inte ens verkar tycka om barn, och då kanske man kan undra om de verkligen har valt rätt yrke? Jag är i alla fall glad att jag blev lärare, (som jag verkligen blev av en ren slump). Det håller mig ung och glad i sinnet att möta alla glada ansikten och pladdret i korridoren på morgonen och vad gör det då att de påverkat mig så att jag lagt mig till med ovanor som att säga "typ" då och då?