Planer är till för att kullkastas

Ja, egentligen var det tänkt att vi skulle befunnit oss i Stockholm just nu, jag och barnen. Men planer är till för att kullkastas, och den som denna gång fått oss att ändra dem är ingen mindre än... Skuggalisa. Igen.
För att göra en historia kort så blev hon mer halt igen när medicinen sattes ut, så det blev ett besök på vårt älsklingsställe: ATG. Hon var så pass halt att jag räknade med att inte få hem någon häst hem igen, ni som känner mig kan nog förstå med vilken ångest jag ledde in henne till dr Bromé. Efter några röntgenplåtar som lyckligtvis inte visade strålbens- eller hovbensfraktur vilket jag fruktade, så hittade deras underbare hovslagare Peppe en liten hovböld med en kanal upp i trakten. Troligtvis är det ett spiktramp, eller en liten sticka som trängt upp där. Hon kommer att bli helt frisk!
Vad gör det då att vi måste förskjuta vår semester i några dagar? Hon måste nämligen in till ATG igen i morgon för ny rengöring, och penicillinbehandlas i åtta dagar. Det känns som ett för stort projekt och ansvar att bara lämna till Holger som ännu aldrig har sprutat en häst. Färjan till Gotland går på lördag, och om jag tar hand om allt tills i morgon fredag så behöver han "bara" spruta henne i fyra dagar. Jag har instruerat honom hur man gör en gång, och idag ska han få ge henne sprutan själv under mitt överinseende. Det borde funka.
Det enda jag för tillfället har ångest över, är var sjutton hon har kunnat trampa in en spik i hoven, om det nu var det? Det enda jag kan tänka mig är att det legat något i den nya hagen vi satt upp i år i Potatisbacken. Även om jag alltid först går igenom nya hagar och letar efter skräp och farliga saker, så är det förstås omöjligt att se varenda liten grej som sticker upp, särskilt om det vuxit upp gräs redan.
Nu kanske det dröjer innan jag bloggar några dagar, Gotland väntar!!!

Kisse, vår äldste medarbetare

Får jag lov att presentera Kissemojs, Vallbos förmodligen äldste kattmedborgare med sina 15 år på nacken. Denna katt bär sina vitnande morrhår med värdighet, för han vet vad han har betytt för vår familj och för många av de familjehemsplacerade ungdomarna som bott hos oss.
I många år bodde han ute i lillstugan där flera av våra ungdomar höll till, och bidrog med sitt vänliga och lugna sätt till att att de trivdes och mådde bättre hos oss.
Sedan vi byggde ut vår lägenhet och slapp bo i hotellrum längre, fick han flytta in till oss igen och bli pensionär. Här blir han ompysslad med ålderns rätt, men gör fortfarande lite insatser som gosekatt till våra ungdomar när de kommer in till oss. Han är veteran och fullkomligt nöjd med tillvaron.
Vi arbetar sedan 1993 för ett tyskt projekt www.projekt-husky.de som förmedlar oss ungdomar som av olika skäl behöver byta miljö och komma till Sverige. Vi får väl nästan anse också oss själva som veteraner, 16 år har gått fort och gett oss en massa erfarenheter. Kort kan man väl säga om mig och Holger som pedagoger att vi också i det här arbetet utgår ifrån att vi måste tycka om varje ungdom som kommer hit, och behandla dem med vänlighet och respekt. För det mesta löser detta förhållningssätt en massa knutar hos ungdomarna, som automatiskt börjar bemöta oss på samma sätt.

Glad midsommar!

Vad gör man när det är midsommar, och huvuddelen av familjen vill åka på musikfestival och se på Stefan Sundström medan andra delar av familjen inte kan åka för att det står några sjuka hästar i stallet? Jo, de andra delarna dvs Tova stannar heroiskt hemma och skickar iväg huvuddelen, utan att klaga och utan att spela ett dugg martyr.
Således är detta den första midsommarafton på MYCKET länge som jag inte haft huset fullt med folk. Borta är all stress med matlagning och byggande av midsommarstång. Huset är i stort sett tomt förutom mig själv och en av våra familjehemsplaceringar, och jag skäms nästan över att säga detta, men det är SÅ SKÖNT!!! För en stund sedan åt vi lite matjessill och jordgubbar, och nu är alltihop bortröjt och ett härligt lugn har infunnit sig.
Hästarna mår bättre nu, men ska enligt veterinärens ordination stå inne tills på måndag. Det finns nästan inget värre än att ha hästar på boxvila tycker jag, och särskilt hemskt är det att ha hästar som inte VILL vara där på boxvila, vilket är fallet med både Skuggalisa och Litla. De är helt hysteriska där inne, och det är jättestressande för mig att se dem. Litla står och stegrar sig och gnäggar åt mig hela tiden, och Skuggalisa som inte kan stegra sig står och kastar sig mot boxväggen och sparkar med framhovarna i dörren.
Litla skulle i princip kunna gå ut nu för hon är i stort sett återställd, men om inte annat så måste hon hålla Skuggalisa sällskap annars får hon väl spader och dör av bara stressen.
Jag tror att jag ska göra en utebox åt Skuggalisa i morgon om hon är fortsatt bättre, och släppa ut Litla en liten stund. Om inte annat för deras mentala hälsa känns det rätt nödvändigt.

Peppar peppar

Jag vet inte om mina böner till eventuella högre makter har blivit hörda, men ikväll går Skuggalisa något bättre på bakbenet. Om det händer henne något allvarligt så slutar jag med hästar, känns det som. Visserligen får hon Metacam, men jag tänker mig att om hon t ex skulle haft hovbensfraktur eller nåt sånt, så borde hon ha varit blockhalt trots medicinen. KANSKE KANSKE att det kommer gå över ändå?

Litla är något mindre svullen, men helt borta är det inte trots cortison. Däremot är hon mycket pigg och är väldigt stressad av att stå på box. Hon hatar det och gör allt för att få komma ut. Ett verkar i alla fall helt säkert denna gång: det är inte fång hon har. Veterinären trodde inte ens att det var fång hon hade i april, jag hoppas att han har rätt

Vallbo sjukstall

Jag vet inte om ni håller med mig, men det känns som att sommaren lätt kan bli den tid då man har sjuka hästar ståendes i sitt stall, då de egentligen borde vara på bete. Kanske grundar sig mina erfarenheter från den tiden då jag var hingsthållare, då det kom eksemston som behövde mycket vård, och vissa fick hovbölder eller andra småblessyrer.

För närvarande har jag själv inte mindre än tre hästar som det är något krångel med, och två av dem står på boxvila. Då ska man också betänka att jag sammanlagt äger 7 hästar, så det rör sig om ca 40 % av det totala hästbeståndet.

Vi börjar med Skuggabaldur. Den hästen blev nog halt förra sommaren då han reds mycket på turer. Jag minns att jag fick ställa av honom en period, då han tog korta steg i nedförsbackarna, annars märktes det ingenting. På hösten efter en längre vila for han på proffsträning en månad, och skulle sedan säljas. Vi hittade köpare, hon blev förtjust och skulle "bara" veterinärbesikta hästen innan köpet skulle göras upp. Tja, av den affären blev intet. Hästen gick inte igenom besiktningen, han är fortfarande böjprovshalt efter fyra ATG - besök med olika ledbehandlingar, och nu återstår egentligen bara lite vila, ett nytt besök och - förmodligen utdömning. Trist på en så fin häst.

Sedan är det allas älskling Litla- Raud. Hon fick en konstig reaktion på betet i fjol. Hon lade på sig konstiga fettdepåer, men var i övrigt pigg. Det lade sig efter ett tag. Sedan fick hon nu i våras en svårförklarlig fångreaktion. Det fanns inget bete, hon hade inget nyligt foderbete, var inte fet och borde inte ha fått fång- men det fick hon. Efter två dagar på Finadyne blev hon dock helt symtomfri och har sedan mått jättebra - tills i förrgår. Efter noggrann, långsam betesinvänjning så hittade vi henne plötsligt med kraftig, synlig puls i benen, kraftiga ödem på huvud, bringa, hals och buk, men inga fångsymtom (hälta eller svårigheter att gå). Jag fattar ingenting, men veterinären tror att hon har en allergisk reaktion och har gett henne cortison. Det har inte alls funnits några knott hos oss ännu så det kan inte vara något sånt i alla fall. Fång eller oförklarlig allergi - som att välja mellan pest eller kolera.

I boxen bredvid Litla står, ja gissa vem: Skuggalisa! Henne hittade Pia-Lena idag i hagen- JÄTTEHALT på ett bakben! Hon kan knappt gå, och jag tänker direkt hovböld när jag ser henne, men veterinären undersökte hovarna och fann ingenting sånt. Nu står hon på Metacam i fem dagar, om det inte hjälper så får vi ta vidare ställning på måndag.

Ska man skratta eller gråta?

Just nu väljer jag att skratta, för det "turade" sig så otroligt, att Skuggalisa hittades halt i hagen medan veterinären var på väg hit upp för att undersöka Litla, så där sparade cirka 3500 i veterinärkostnader på att de synkade sig så "bra" när de behagade att bli sjuka.

Jag återkommer med vidare rapporter.

Bilden föreställer något som jag börjar inse att jag inte kommer kunna ägna mig så mycket åt i sommar- fjällturer till häst.

Wången var kallt idag

Jag hade inte tänkt åka till Norrländska mästerskapen på Wången i år, då jag inte ens blev efterfrågad som funktionär. Men plötsligt var jag där i alla fall, eftersom det hastigt och lustigt blev bestämt att Sofia skulle åka hem till Gudni, Lena och Lindaros i ett par dagar.
Hujedamej så kallt och regnigt det var på Wången! Ett fåtal personer satt och huttrade på läktarna, och inte hann jag se så många häftiga ridprestationer heller. Töltfinalen hade nog varit spännande att se, men för att vårda förkylningen bestämde jag mig för att missa den och åka hem till sängen istället. Några gamla kompisar hann jag träffa i alla fall, det är alltid lika trevligt.

Trötta mamman, läraren, företagaren och hästmänniskan

Varje år är det likandant under vecka 24, det vill säga jag kör slut på mig själv och blir sjuk dagen efter skolavslutningen.
Igår släppte vi iväg våra kära nior på på sommarlov, och det är alltid lika känslosamt. Det kan närmast beskrivas som kärlek, det som känns när vi står där på scenen och kramas och delar ut blommor och betyg. Tårarna rinner på somliga och alla tycker om alla. Jag hoppas så innerligt att det skall gå dem väl i livet, och när man ser med vilken självklarhet en del av dem till exempel intar scenen för att sjunga eller dansa, så känner jag mig lugn och full av tillförsikt. Det är som vår rektor sade i sitt tal, dessa unga människor som kommer att bära upp samhället inom en snar framtid.
Nog om detta. Idag är Tova trött och rejält förkyld. Egentligen skulle vi byggt en massa hagar och gjort allt som vi bara lämnat den senaste veckan, men istället hamnade jag på sängen och kan ligga och blogga lite grann. "Gör inte idag, det som kan förskjutas till morgondagen", är min nya och rätt trevliga levnadsregel ;-).
Om en dryg vecka ska jag och barnen åka till Gotland en vecka och hälsa på min bror och hans familj. Som vanligt kan inte jag och Holger inte åka nånstans samtidigt eftersom vi har så mycket hemma med familjehemmet och hästarna, men det är inget nytt så det är bara att acceptera.
Jag älskar Gotland och vill alltid flytta dit när vi är där, men väl hemma igen så brukar jag tycka att Jämtland duger rätt gott det också!

Naela exteriörbedömd

Ja, så var det avklarat. Naela fick 7,61 exteriört vilket ju inte är några superhöga poäng, men det var ändå betydligt bättre än vad vi hade räknat med. Som sagt så var hon både för fet och för omusklad, och det drar ofelbart ned delpoängen. Men hon fick t ex 8.0 för rygg och kors som vi trodde hon skulle få lägre för, plus ett par åttor på andra delar också. Så jag är faktiskt nöjd ändå att vi visade henne! Nu vet vi var hon i alla fall minst får för exteriören, och då är det bara att bygga på mera inför nästa år med träning så att hon blir starkare och mer musklad.
Nu ska hon få komma hem och gå på bete i sommar. Sedan är planen att Malin ska låna/ träna henne till vintern och sedan efter bedömning som förhoppningsvis går enligt planerna, få ta ett föl på henne. Känns som att det blir en bra plan. Tack Malin för det jobb du hittillslagt ned!

Det är mycket nu

Nu är det sista skolveckan med allt vad det innebär. Avslutningsbal i morgon med niorna, olika aktiviteter att planera och mycket att organisera. De två egna skolbarnen har lika fullspäckat program de sista dagarna som kräver logistik.
Och så var det det här med Naela och Wången. Nej, det blir inget av med bedömningen. Det har varit en otursförföljd månad för Malin som ridit in och tränat henne. Först fick hon stå ett par veckor för hon kändes så plötsligt trött. Efter vilan så hann Malin bara rida henne några gånger och sedan föll hon av en annan häst så illa att hon slog armen ur led. Det blev en ny ofrivillig vila för Naela, så inte undra på att hon inte orkade bära sig så som det förväntades när hon provreds av Heimir Gunnarsson, som skulle visat henne.
Så verkar det ska gå när jag ska få stona visade! Det går först jättebra, och sedan händer det saker mot slutet och så blir det pannkaka av alltihop.
Nu ska jag sova på saken i natt, så bestämmer jag i morgon om hon ska få exteriörvisas i alla fall. Vilan har gjort att hon både blivit lite för fet och inte lika musklad som hon borde ha varit, så det blir nog ingen bra exteriörbedömning heller. Men det vore ändå bra att få en fingervisning av vartåt det lutar, så jag tror att det lutar åt att vi kör på det ändå.

En spång och flera spångar, eller heter det spänger?

Hittade en bild på en annan cool ridande kille, LO, på en ännu coolare häst, Fengur. De var hos oss för två somrar sedan och red med upp till Issjödalen, ett område som också måste besökas om man kommer till Vallbo. Där har det legat en issjö under senaste istiden, och när isen gled fram så formades stora höga platåer kring själva issjön.

Några kilometer bort ligger Pyramiderna, några stora sandhögar som runnit ned genom isen och bildat dessa märkliga formationer. Det är oerhört spännande att rida eller vandra i det här området, det är otroligt vackert och dessutom geologiskt intressant. På vägen upp måste man forcera en jättestor myr, där det ligger en 2 m bred kavelbro på de flesta sträckorna. På en del ställen ligger det spångar, eller heter det spänger?Ja jag vet inte, så svensklärare jag är.

Hästarna lär sig snabbt att gå på kavelbron, och efter den går de för det mesta bra också på spängerna, (jag får bestämma mig nu). Försiktig som jag är brukar jag själv oftast leda min häst över den här stormyren, för den är lite knölig att ta sig över trots broar och spänger. Det vore inte så kul att sitta på om hästen tar ett skutt ned i ett bottenlöst myrhål.

LO däremot, han tyckte efter ett tag att det var lite fjaskigt att gå där på plankorna, när man ju kunde sitta på? Han och Fengan blev snabbt riktiga proffs på att snirkla sig över spängerna, även när de svängde. Visst ser de ganska nöjda ut tillsammans?

Livets goda, samt några tankar om pedagogik

Ibland får jag en stund för mig själv på kvällen. Det händer inte ofta, men just ikväll så är Holger ute och fiskar, och då är det inte utan att jag sitter här och blir lite filosofisk.

Jag råkade hitta en del fina bilder från Wångenelevernas tur förra sommaren.

Den första är tagen ur "fågelperspektiv" över Ridvadet, ni kanske kan förstå att man kan känna sig lite liten när man är där mitt ute i sjön.

Den andra visar mig på Maia och Holger PÅ EN HÄST (närmare bestämt världens bästa Litla)!!

Var det inte han som inte gillade hästar? Jag tycker mig bestämt se att han till och med ser lite nöjd ut ;-).

Den tredje bilden visar oss, Herr och Fru Hultqvist Kott. Jag tycker mig nog se att jag tittar lite förälskat på min man :-). Vi är inga snyggingar längre, men vad gör det så länge man får vara frisk?

Jag håller med min kära lärarkollega och vän A-K som kommenterade tidigare att "bättre en glad fru och några hästar än en sur fru och inga hästar".

Just ikväll känner jag ett sånt härligt lugn i livet. Nyss har jag pratat med lilla mamma som fyllde år i tisdags, och med min älskade Emma som jag snart kanske får träffa om vi åker till Gotland tillsammans. Jag har rättat alla prov, satt alla betyg, gjort all bokföring och ungarna kom i säng i tid (för en gångs skull).

Nästa vecka släpper jag iväg alla "mina" nior ut till sina nya äventyr. När jag fick den klassen i åttan så var de en hoper misstänksamma, avvaktande ungar som bligade på mig under luggen och ifrågasatte det mesta jag sade för säkerhets skull. Nu efter två år är vi nästan som en enda stor familj, och jag kommer att sakna dem mycket. De håller mig ung!

Många tror att det är svårt att vara högstadielärare. Tvärtom, säger jag! Det är jättelätt, bara man kommer på den enda riktiga nyckeln till framgång. Det är att ärligt tycka om varenda elev, och att visa det så ofta man kan. Jag tror på att "älska ihjäl" eleverna. Även när de gör dumma saker, ska man ställa upp på dem och ge dem en chans att rätta till saker. Man kan alltid ge dem ett vänligt ord, en klapp på axeln eller en kram, så kommer de automatiskt att börja prestera precis det de ska för att lyckas.

Det här med pedagogik tycker jag är nästan lika spännande som hästar, och det kan vara svårt att stoppa mig när jag väl kommit igång med mitt prat om detta med att tycka om sina elever.

Tyvärr möter jag av och till lärare som inte ens verkar tycka om barn, och då kanske man kan undra om de verkligen har valt rätt yrke? Jag är i alla fall glad att jag blev lärare, (som jag verkligen blev av en ren slump). Det håller mig ung och glad i sinnet att möta alla glada ansikten och pladdret i korridoren på morgonen och vad gör det då att de påverkat mig så att jag lagt mig till med ovanor som att säga "typ" då och då?

Livets motpoler

Ja, nu undrar säkert flera läsare vad som egentligen försiggår i Vallbo efter att de läst Holgers senaste inlägg där han visar lite...betänkligheter mot sin frus hästintresse?
Jag tror inte att "problemet" är så väldigt ovanligt. Hästar ÄR dyra i drift och det STÄMMER att de fordrar en hel del arbete.
Ändå förstår han och stöttar min passion för hästar som inte verkar ge med sig med åren, den bara ändrar sig lite. Just nu rider jag inte så mycket (men snart gör jag det igen :-), och mitt intresse för tävlingar har sjunkit betydligt de senaste åren. Förut kunde jag sitta och följa varje ekipage på tävlingar och noggrannt skriva upp varje delpoäng de fick. Numera åker jag gärna och hjälper till lite på tävlingarna för att få komma ut och träffa lite folk. På den nivån är det.
Men Holger har också sina passioner (och tur är väl det för mig)!
Till exempel så var han och hans kompis Lasse ute HELA NATTEN och fiskade på "strömmande - vatten - premiären" natten till den 1/6, och i morgon ska de till Norge och fiska lax.
Hans passion är något billigare, men kan nog lätt ta lika mycket TID i anspråk som hästarna!
Här en bild på några fina öringar som min käre man har fångat.

Varning för hästar!!!

Hej mina bröder, detta är en varning för hästar!!!

(eller en häst äter inte bara gräs)

 

Det bloggas nästan bara om dessa fantastiska djur på våran hemsida!

Man får lätt intrycket att dessa nyttiga, fullt ekologiska 

kreatur gör en massa nyttiga jobb åt oss här på gården. Många,

bland andra min fru, förknippar dessutom hästlivet med frihet och närhet till naturen. 

Dream on, så var det delvis på 50-talet, innan vi blev 

storkonsumenter och började jobba heltid långt ifrån våra hem.

 

Förut var hästarna bättre för vår Moder Jord. Då användes

den i det ekologiska kretsloppet. Nuförtiden behöver vi mängder av dieseldrivna

motorer för att överhuvudtaget kunna hålla oss med häst! Vi behöver en traktor som håller vägarna snöfria och lyfter fram de vita höbollarna till de hungriga djuren. Sedan behöver vi four-wheeldrive och boggietransport, för att komma till tävlingar och kurser.

En fyrhjuling är inte heller så dumt...

Slutligen blir det mycket bilkörning  till och från jobbet som vi behöver ha för att finansiera denna dyra hobby. 

 

Jag har förstått, att en passion för något eller en hobby oftast är ett 

glädjeämne, något att samlas kring och ha kul tillsammans med. Jag har 

själv haft mycket glädje av att få pyssla med hästarna. Det ska 

vara bra för själen, men det är cykling också.

 

Framför allt vill jag upplysa alla mina bröder som har träffat en hästfantast till kvinna,

och som ännu inte fått klart för sig vad det innebär:

Låt er inte luras! En sådan förtjusande hobby som hästar kostar svett och tårar,

med andra ord fysiskt arbete och kopiösa mängder med pengar. Har de väl gjort sitt intåg,

finns det ingen återvändo och ditt liv kommer aldrig att bli sig likt igen!

Dessutom är de inte så särskilt miljövänliga, med tanke på vad de förbrukar.

En häst äter inte bara gräs.

 

Bete finns det gott om men det räcker bara en väldigt begränsad tid i 

Skandinavien. Så det behövs hö inkört med traktor oftast konstgödslat 

och fraktat långa vägar. Sedan ska hästarna ha kraftfoder som är producerat i Brasiliens

regnskogar och på Polens slätter. Utrustningen är varken billig eller miljövänligt

framställd. Vad sägs om läder som garvas i Argentina, för att sedan transporteras till Island

för att bli en tygel som sedan skall säljas i Sverige?

 

Det behövs lite mer saker till din häst också: sadlar, grimmor, träns, försäkringar,

chipmärkning, täcken, transportskydd, longeringslinor, avmaskningsmedel, boots, saltstenar osv osv.

Är du inte själv hovlagare utan kanske bara en vanlig snickare,  så är det bäst att låta

hovslagarn ta hand om verkning och skoning helst var sjätte vecka. Stängslen måste noga underhållas annars hamnar hästarna i grannarnas trädgårdsland. Att hagarna 

behöver stängsel, isolatorer, elband, batterier och ett el-aggregat 

behöver jag inte påminna er om. Sedan behöver hästarna alltid ha 

tillgång till vatten. Det blir hinkar, vattenkoppar med nydragna 

vattenledningar eller vattentankar eller varför inte en eluppvärmd 

vattenhink så att vattnet inte fryser…

 

Glöm din dröm om att ladugården skulle kunnat vara en snickarverkstad! Den blir ett stall.

Där du hade familjens cyklar blir det nu boxplatser och av vinden där 

du hade ett trälager blir det hölada…allt ska byggas om! Till slut får 

man bygga sig en oisolerat friggebod där du får förvara dina brädor, ha verkstad och

hänga upp barnens cyklar samt skidorna, helst skall du också parkera traktorn där. Det blir liksom inte som man har tänkt sig...

 

Har du skaffat en häst så tänk på att hästar är flockdjur och att de på något vis

bara blir fler och fler och ännu fler, fast frugan ofta pratar om att minska ned och att några borde säljas.

 

Nu slutar jag, innan Tova får läsa det här och tycker att jag är för negativ...

Dessutom måste jag ut och bygga en hage innan min kära fru börjar tycka att jag suttit vid

datorn för länge...

 

Holger

Muninn från Vallbo

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med mina två avkommor efter Draumur från Stallgården, den eldige hingsten vi hade här under två säsonger. Först blondinen Naela och nu börjar man också se vad det kan bli av lille Muninn, tvååringen u. Litla-Raud. Bägge två har förutom fina gångarter också väldigt trevligt temperament, är lättsamma att hantera och samarbetsvilliga.

På söndag skall Muninn och hans kompisar flyttas från den fantastiskt duktiga fotografen Ulrika Forsstedt, där de övervintrat, till Inger Jönsson i Gällö på sommarbete.

Draumur finns tyvärr inte längre, men hans avkommor lever vidare och förvaltar hans arv! Tack Erling och Lotta Rist Christensen för att jag fick förmånen att ha deras fina hingst på station!