Ni som känner mig och brukar prata häst med mig, vet att samtalet förr eller senare brukar spåra in på ett för mig laddat ämne: Skuggalisa! Ni som läser det här och inte utsatts för utläggningar om denna häst, kan antingen strunta i att läsa det för det är ett lite "fjolligt" inlägg ni har framför er, eller läsa det nu så har ni det gjort. Jag ska försöka att inte i bloggform uppehålla mig alltför mycket kring henne framöver, av hänsyn till mina eventuella läsare.
Skuggalisa från Vallbo är ett resultat av vår första säsong som hingsthållare då Flipi från Österåker var här. Skuggalisas mamma Brá fra´Ytra- Dalsgerdi fick jag förmånen att låna för betäckning av Linda Öhlund, som "ärvt" henne då hennes ägare Robert Westling i Bygdeträsk, en pionjär i islandshästsammanhang i Sverige, tragiskt gått bort.
Skuggalisa är alltså min egen uppfödning, och vilken tur sedan att hon precis är den häst jag alltid drömt om! När jag rider på henne, så åker mungiporna automatiskt upp till öronsnibbarna på mig, och alla små och stora vardagsbekymmer känns som bortblåsta. Hon har en sådan framåtanda, ett sånt mod, så härliga och mjuka gångarter så man bara njuter. Ibland känns det som att man sitter på ett kilo nitroglycerin, som inte exploderar utan bara vill framåt. Alltså, hon bjuder på en jättehärlig ridkänsla, om hon inte är på sitt sämre humör, vill säga. Då kan hon istället bjuda på en mängd protestaktioner av olika slag, t ex stegring.
Planen var att hon skulle avelsbedömas, och flera såg potentialen i denna häst. Jag har fått ovärderlig hjälp av Gudni Àgustsson och Gudmundur Einarsson med träning och ridlektioner, men hon följde alltid ett visst mönster i träningen. Först gick hon kanonbra i januari- februari, för att sedan börja tjorva mer och mer och gå sämre i mars - april. De blev aldrig någon bedömning, utom en som femåring som inte gick så bra.
Efter två säsonger då samma mönster upprepades, åkte jag till ATG för att kolla henne "för säkerhets skull", och då var hon JÄTTEHALT på flera ben vid böjprov! Inte undra på att hon protesterade. Efter diverse verkningslösa behandlingar så bestämde vi oss för att helt enkelt ställa av henne under ett år och där är vi nu. Hon har stått i hagen i ett år, är ohalt men jag drar mig för att sätta igång henne igen. Tänk om det blir på samma sätt?
Igår skrev jag att jag har blivit lite bekväm av mig och är rädd för björnar. Visst är det så, men det finns också en annan orsak till att jag inte rider längre. Det tog mig helt enkelt ganska hårt att jag har suttit och ridit på Skuggalisa under längre perioder, utan att fatta att hon egentligen var halt! Visst, jag är inte världens bästa ryttare, men så pass mycket erfarenhet borde jag väl ändå ha att detta skulle märkas? Man känner sig som en idiot helt enkelt, och djurplågare.
Det underliga var att ingen annan heller såg eller märkte att hon var halt, och jag är ändå omgiven av hästkunnigt folk, men det var en klen tröst.
Det är konstigt hur man reagerar när någonting går så här snett. Jag har vidtagit alla åtgärder som behövts och varit en trogen ATG- kund med henne. Ändå har jag nästan velat undvika henne hela vintern, bara skött henne så som man ska, och sedan försökt förtränga henne.
Det måste vara en slags sorgebearbetning som jag håller på med, men det är då underligt att det ska ta så lång tid! Rädslan för att jag ska rida henne halt igen är så stor att jag inte törs prova, är min egen analys av det hela. Jag ÄLSKAR att rida och har gjort det i hela mitt liv, men nu har jag kommit in i någon slags kan- inte -rida- lika- bra- att - låta -bli - depression. Det vore tråkigt om jag skulle sluta av den här orsaken. Dessutom har jag fler skruttiga hästar att berätta om, men det tar vi någon annan gång. Kanske.
Här syns Holger i sitt rätta element: potatisbacken! Nu är potatisen i jorden och överlevnaden är förhoppningsvis tryggad för nästa vinter. 
